Perrin Lydnadsklass 3

Vad var det då som inte fungerade?

Det största problemet på planen i fredagskväll var jag. Utan mig hade det säkerligen gått bättre. Jag var inte så nervös, det var inte det som var problemet, problemet var helt enkelt att jag gjorde dumma, enkla misstag och inte visste riktigt hur jag skulle rätta till dom. Vi har helt enkelt tränat under tävlingslika former alldeles för lite.

Gruppmomenten kändes bra, trots att det var kallt. Perirn skötte sig. Han har utvecklat ett problem vid nedläggande, inför alla moment som kräver ett nedläggande vid sidan. Han lägger sig helt enkelt inte om jag inte mordhotar honom… Då kan han tänka sig att lägga sig ner. Fjärren var samma där, jag tycker nog vi borde nollat hela den bara för att han inte lade sig förrän efter typ tre tillsägningar. Detta ska jag hårdträna inför nästa tävling, felet är bara att han väldigt, väldigt sällan gör så på träning. Varför han gör så på tävling vet jag inte. Svår-tränat problem, tyvärr.

Mitt största , enkla, idiotiska misstag kom på rutan. Perirn gjrode ett så fint skick, i fin fart och så säger jag ”stanna” INNAN han är inne i rutan. Hur dum får man bli? Han tvärvänder alltid på mitt kommando, han hamnar aldrig bakom rutan, ändå gör jag så? Idiot! Sen får jag itne in honom i den alls, han hamnar som sagt aldrig där på träning, och han hade inte hamnat där nu heller, om inte jag hade sagt till honom. Dumma, dumma matten!

På hoppet kunde jag hjälpt honom lite mer, så hade han tagit det tillbaka, men efter nolla på rutan får jag väl erkänna att jag inte ansträngde mig så mycket. Dumt? Ja, absolut, nu borde jag ju ansträngt mig mer för att resten av momenten skulle bli grymma, men jaja.

Vittringen är jag nöjd med, faktiskt. Fram till nästa tävling ska jag göra, massor, massor med tävlinslika vittringar. Han vet vad han ska göra, men han har svårt för att bestämma sig för att det faktiskt stämmer, när han har rätt i munnen och inte kollat på de andra. Då ändrar han sig, vilket syns på filmen. Jag tror den han tog först var rätt, synd att han inte kom in med den bara. Träna, träna! Han vet iaf att det går ut på att välja en pinne, nu ska han bara fatta vilken av de det vrekligen är.

Skiftena i fjärren är jag väldigt nöjd med. När han sätter sig efter ett skifte vid ställandet är nog mest en miss i arbetet. Ska jobba igenom det lite mer.

Sättande under gång tycker domaren att jag gör ett dk på, med armen. och ja, det kan nog kanske se ut så, men det är inte meningen. Jag tror bara min arm råkar pendla bakåt när jag kommenderar. Ska tänka på det nästa gång, onödigt att få avdrag för en sån sak.

Fria följet är väl inte mycket att säga något om. Jag tycker faktiskt det ser ok ut. Han håller ganska bra, han pendlar lite i avståndet, men det gör han. Jag ska träna på stegförflyttningarna, för min egen skull, enligt domaren tog jag tydligen inte två steg vare sig åt vänster eller bakåt, även det onödiga avdrag. Att han hoppar under sprng-marschen var verkligen inte konstigt. Han var H E T.

Nu hoppas jag att vi får efteranmäla till Mullsjö, ananrs får jag se vart nästa start blir. Ridhus, eller så får vi vänta till sommaren. Vilket inte vore bra, jag vill få detta gjort nu! Ska kika lite på tävlingskalendern, vill bara ha svar ifrån Mullsjö först.

Debuten gick väl inte riktigt som jag hade hoppats. 3 nollor i protokollet är ju inte direkt något att vara nöjd med. Men det var mycket som var riktigt bra!

- Perrins attityd. Han är en riktig clown som älskar att få visa upp sig och ta plats. En helt underbar egenskap som man bara måste älska!

- fjärren. Väldigt nöjd med utförandet på de skiftena. Han satte dig tyvärr direkt efter ett skifte till stå (skiftet var dock bra innan det) och han ville verkligen inte lägga sig vid utgången men det bryr jag mig inte om nu. Skiftena var bra!

- inkallningen! Snabb och snygg – en 10:a! Härligt!

- gruppmomenten. 10:a på sittandet och 8:a på platsen eftersom han satte sig för tidigt. Men han är stabil i båda momenten, trots att han låg och skakade hela platsen.

- Perrins ruta. Vi nollade eftersom jag stannade honom för tidigt, men Perrin gjorde ett grymt skick till rutan!

- vittringen, en nolla även där men han letade! Jag tror han tog rätt pinne först men sen kollade han över resten, ändrade sig och bytte pinne till fel. Men den risken visste jag om, han har gjort så innan.

Jag har aldrig haft ont av sår och blod tidigare, men både i höstas när Perrin bet av mig nageln och nu idag har jag i princip svimmat. Först mår jag så jädra illa så det känns som att allt som finns i magen bara ska komma upp och sedan känner jag hur blodet forsar från huvudet och det blir helt svart och snurrigt. Nu har jag lyckats stoppa det där båda gångerna, eftersom jag satt mig ner med huvudet framåtlutat, men det har varit nära ett riktigt platt fall. Så väldigt obehagligt. Det är inte heller speciellt bra som start på dagen, det brukar bli ganska dåliga dagar efter en start med en nära-svimings-upplevelse. Så även idag. Ont, ont, ont mitt emellan ögonen och en bit in i hjärnan. Dessutom har jag ju då ett pulserande sår på knät, som jag måste ta bort bandage ifrån, kolla över, tvätta och lägga om, innan jag får sova ikväll. Med mitt tunga huvud. 

Men roligare saker finns ju så klart! Till exempel mitt jobb! Jag trivs otroligt bra, även om jag inte alltid känner mig tillräckligt kvalificerad, jag skulle vilja vara både polis, jurist, humanetolog, psykolog, veterinär och djurskyddsexpert, då hade jag nog känt mig lite mer kvalificerad… Men jag älskar spänningen som finns närvarande hela tiden, nyfikenheten, viljan att hjälpa och göra något bra, något som märks! Ett härligt jobb är vad jag har! Och fantastiskt trevliga arbetskamrater! Jag har lärt mig massor på de här veckorna, och det som kändes i det närmaste omöjligt att lära sig för ett par dagar sedan känns nu inte alls speciellt svårt, även om jag så klart fortfarande behöver hjälp för att få allt rätt. Men its getting there! 

Failes tillfrisknande har äntligen börjat accelerar lite. Hon går nu utan strumpor på inomhus och båda klorna (eller det som tidigare var klor) ser riktigt fint ut. Jag ska inhandla ett nagellack på mammas beordran och måla lite snyggt på pulporna så de blir lite tåligare. Sen är det bara att vänta, vänta, vänta.  Faile är iaf duktiga, inget pysslande med fötterna även om hon så klart har krage när vi inte är hemma, och inga problem att gå i de stora skorna. Fast hon är en liten galoppör på promenaderna, och taktar på stället. Hon vill ju få springa ju!

För att få lite liv och rörelse här hemma har tanten flyttat hem igen! Inga som helst problem och sååå skönt att ha henne hemma igen! Just nu är staffarna inne på dagarna, pga Faile, och Markus mamma är här och släpper ut de två gånger per dag, vilket så klart passar tant-Ida alldeles perfekt. Mys att ha henne hemma igen! 

Då så har vi varit på åland och tävlat i helgen. Andra gången Perrin tävlar på finsk mark på mindre än ett halvår. Häftigt!

Resultaten har inte varit kanon, vi har ett bra lopp i mål med fem fel och ett mindre bra med lite fler fel, plus två disk. Men Perrin har gått bra, han har jobbat på fint och det loppet i mål med fem fel samt hopploppet (där han tyvärr gick ur slalom, vilket händer otroligt sällan) kändes han väldigt härlig att köra. Samarbetsvillig och glad. Kf har varit sådär, ffa gungan har varit dålig, men jag ska se om jag kan träna den lite mer genom att göra vår gunga hemma riktigt trög och långsam. Det borde ju vara ett bra sätt att få staffen att förstå att det bara är att vänta.

Reflektionen annars är väl att Perrin faktiskt börjar bli gammal. Jag tror inte han håller för den internationella konkurrensen längre, och det känns bara skönt att vi inte kommer vara med på uttagningarna i år. vi kommer tävla som vanligt hemma i Sverige, men Perrin är som han är. Ojämn och osäker, det är bara att göra det bästa av det som det är. Han är en fantastisk hund och jag ska njuta av att få tävla med honom, utan krav på prestation. Vi ska ha roligt oavsett resultat, leder det till något resultatmässigt är det bara grädde på moset.

För på finsk mark kan man verkligen se hur väl hunden håller utomlands, vilka duktiga medium (och large) hundar dom har! Kooikrar, kromfohrländer, vattenhundar – knappt någon av de raser som är vanliga hos oss. Ingen pyrre, en pumi, väldigt få sheltie. Väldigt skoj att se, och fort går det, oavsett ras! I small var det en duktig staffe med i trean, en liten röd tik som knep åtminstone en topp 5 placering! Skoj, skoj!

Enligt rapporter hemifrån går det bra med Faile. Hon har inte bandage på tassarna längre, utan enbart fasttejpade strumpor och Markus tycker det ser ut som att det läker bra. Fluran är pigg och glad iaf, vilket känns skönt att höra.

Jag mår faktiskt riktigt, riktigt dåligt av att se min lilla fina Faile just nu. Hon har två stora tassbandage på vardera framtass och går därefter, dvs som en kratta och så lite som möjligt. Dessutom har hon lite ont, när hon går men framför allt när bandagen ska bytas. Då har hon riktigt ont, vilket är helt förståeligt, där det tidigare var klor är det nu bara en blottad pulpa.

Det hon har råkat ut för påminner dessutom i mångt och mycket det jag råkade ut för med mitt finger i höstas; jag vet precis hur ont det gör. Och då gäller det i Failes fall båda tassarna. Det är så jobbigt att se sin bästa vän ha det så besvärligt. Jag vill inget hellre än att hon blir frisk och lika glad och pigg som hon alltid är. För där märks det också, hon pratar inte alls så mycket och översvallande lyckligt just nu. Och jag saknar det, sååååå mycket!

Ridhusträningarna har dragit igång så jag och Perrin har tränat två gånger den här veckan. Jättekul och duktig grabb, men även där saknar jag min lilla Faile. När hon är läkt och hel igen kommer det inte vara så många träningar kvar.

Dessutom har jag dåligt samvete över att jag åker hemifrån imorgon till på söndag när jag och Perrin ska till Åland. Jag borde kanske stannat hemma hos Faile…?

Vad passar väl bättre precis innan sista dagen på 2011 börjar, än att fastställa lite mål inför kommande år?

Perrin
Agility: I år blir det inget landslag, i år ska vi satsa på oss och att försöka nå de mål som jag satt upp för Perrin sedan han var liten plutt, vilket är SEAGCh och SEAG(hopp)CH (eller hur det nu är titlarna ser ut, vad vet jag, jag har aldrig haft någon champinjon). OCH ett SM-kval. Basic för en reserv i landslaget kan tyckas, men stort för mig. Det skulle jag vara stolt över. Med egen agilitybana och belysning på den samma finns dessutom alla förutsättningar för att lyckas!

- Hålla på startrutinerna
- Satsa varje lopp, ALLA lopp räknas.
- Slappna av på kontaktfälten. Perirn kan, om jag slappnar av!
- Agilityklass är roligt, kontaktfält är roligt!

Lydnad:
Starta klass 3, Göra lika bra ifrån oss som på träning. Satsa på 1:a pris, hur många får känslan avgöra. Vara med på staffe-specialens lydnad, igen, om det passar in i schemat.

Allmänt:
Fortsätta med styrke- och konditionsträningen, ännu mer fokus på höfterna och att hålla musklerna runt dessa. Han blir inte yngre, men det ska inte märkas på hälsan!

Faile
Agility:
Med risk för att feg-satsa: Uppflytt till klass 3.

- Jobba upp fart och offensiv handling på tävling, utan att blanda in slarv från någons sida.
- Öka på självständigheten och säkerheten i slalom och på kontaktfält, både på tävling och träning.
- Gå kurs för någon, vem som egentligen. Fluret behöver gå en kurs!

Matte
Eftersom året jobbmässigt slutade på ett sätt som jag aldrig hade kunnat drömma om blir årets mål helt enkelt att få rutin på jobbet, trivas och må bra.

- Blir självsäkrare i arbetssituationen, jag kan och det gör inget om jag visar det!
- Träna regelbundet – konditionsmål: jogga runt Zeller-sjön på semestern utan att bli helt slut efteråt.
- Hitta en balans mellan jobb – tävling – hemma, som passar mig. Lära mig prioritera.
- Mental träning, både i tävling och arbete, utvecklas.
- Lära mig köra två hundar på tävling, och lyckas med båda två!

När jag läste min jobb-mail idag vid nio-tiden infann sig en ganska overklig känsla. Det kan inte vara sant, det måste gälla någon annan?
Det är nämligen (tydligen) så att jag på måndag börjar på en visstidsanställning i Borås, till augusti. Detta eftersom jag i juli har arbetat så länge på Länsstyrelsen, sammanlagt, att min tjänst kommer övergå i en tillsvidare anställning. En TILLSVIDARE anställning, det är alltså ett jobb, en fast tjänst! Jag har fått ett riktigt jobb, där jag kommer få vara kvar! Så länge budgeten tillåter, det finns jobb bla bla bla, men det är ett fast jobb! Det känns fortfarande helt otroligt, trots att jag nu till och med skrivit ner det, men så är det iaf enligt min blivande gruppchef. Ihh!! Snacka otroligt! Nu kan jag verkligen ta tag i livet!

Så, what to do? Jag har en bil (där lånet är avbetalt i januari), vi har ett hus, jag har doggarna, jag har Markus. De stora grejerna är redan på plats.
Nu är det alltså mindre saker kvar, vi kan tänka framåt, längre än ett år framåt, till och med! Det är liksom för stort för mig, jag kan inte greppa det. Det är ju helt fantastiskt! Vilken känsla alltså! Som pricken över i är det ju det jag vill jobba med! Förhoppningsvis trivs jag lika bra som jag tror att jag kommer göra med, men det är småsaker i sammanhanget. Shit vad roligt.
Med tanke på sammanhängandet i denna text kan ni nog greppa hur lycklig jag är just nu, ursäkta svammlet och att det inte finns någon röd tråd, jag är helt överväldigad.

Hur firar man detta, tro?

Målen jag satte upp inför året kan ni läsa här.

Perrin
Stolpe ut, skulle jag vilja sammanfatta året med. Och att jag är ganska missnöjd med vårt år. Det enda vi lyckades med var att bli 1:a reserver i landslaget. Ja, det är toppenbra, men det var inte halvvägs in på min lista över saker jag tänkt uppnå. Det är lite surt att år efter år, efter år sätta upp mål, men nå helt andra. Oavsett om det man uppnår är bättre eller sämre än det man siktat på, är det surt. Jag är otroligt stolt över landslagsplatsen, men missnöjd med säsongen i övrigt. 

Det enda vi gjort förutom agilityn är lydnad och uställning på staffe-specialen. Ett Very Good i utställningsringen och 1:a pris med klubbmästar-titel i lydnaden blev det.

Faile
Uppflytt till agilityklass 2 och en pinne kvar i hopp 1. Otroligt nöjd med Failes utveckling under året, hon är en fantastisk liten hund! Nu när slalom och däcket är inlärt tror jag att Faile kommer kunna komma långt under nästa år, en mer om det i ett kommande inlägg. Året har iaf varit kanon, faktiskt har det nog varit bra för Faile att inte locka pinnar tidigare under säsongen, vi har fått tid i klass 1, Faile har fått stabilisera sig, öka farten och vi har lärt känna varandra på banan.

MH:t genomfördes under hösten. Resultatet blev som förväntat, mest beroende på att Faile inte tycker om människor. Men nu är det gjort, och jag vet fortfarande vilken hund jag har i kopplet.

Ida
Ida har gjort det pensionärer gör mest, varit med och varit social eller tagit det lugnt framför brasan. Hon har bott här med oss nästan hela året, men efter en liten hälso-dipp för ett par veckor sedan fick hon flytta hem till mamma och bli omhändertagen ett tag. Nu mår hon dock kanon igen.

Matte
Plugg och jordgubbsförsäljning under våren/tidig sommar, blev en tjänst till årsskiftet med SAM-handläggning i Skara, vilket i sin tur nu följts av en ett års lång anställning på kontroll i Borås, även det länsstyrelsen. Det känns som att det börjar släppa på jobb-fronten nu, så himla skönt!
Odlandet gick så där, jag fick fram några tomater, sockerärtor, morötter och en del blommor, men nu vet jag lite mer vad som är realistiskt i odlingsmängd. Så nya tag nästa år!

Oj vad mycket som har hänt sen jag skrev här sist. Det har varit jul med allt vad det innebär i ledighet, släktträffar och fest och jag har fått ett jobb. Jag antar att de allre flesta vet det redan via facebook, men för er som kanske inte vet. Jag har fått ett jobb. Min nuvarande anställning tar slut här vid årsskiftet (tre dagar kvar) och därefter visste jag inte vad jag skulle hitta på. Eller, jo, jag visste att jag antagligen blev arbetslös med allt vad det innebär, men inte mer än så.
För två veckor sedan blev jag kallad på inte mindre än två intervjuer, den första i tisdags förra veckan, den andra på onsdagen. Båda intervjuerna gick bra, det var riktigt trevligt, faktiskt. Jag ställde in mig på en liten väntan, då det inte låtit på någon av intervjuarna som att besked skulle lämnas innan nyår, men på eftermiddagen hade jag ett meddelande på mobilen, jag ringde upp och blev erbjuden ett jobb. Helt fantastiskt. Så himla skönt! Det är ett så bra jobb att jag knappt tror det är sant, jag skulle inte bli förvånad om de på måndag står som levande frågetecken när jag kommer dit för första dagen. Det är liksom ett jobb som jag velat ha ända sedan jag fick ut min examen. Ännu längre, antagligen. Wihieeee! Det är det här jag pluggade för. Helt otroligt, kan det gå så bra? Enda felet är att jag slutar i Skara på fredag, och börjar i Borås på måndag, jag hade gärna varit ledig en vecka eller så. Jag klagar inte, men det hade varit skönt. Men första veckan är iaf kort-vecka, bara 3 och en halv dag.

Nu är det en tjänst på ett år, bara, men det innebär att jag breddar min kompetens ytterliggare, och äntligen, äntligen får jag till erfarenheten av arbete i fält. Både med djurskyddskontroller och arealkontroller. Det jag ska jobba med är alltså djurskyddskontroller fram till april nånting, då börjar jag istället med arealkontroller fram till oktober-november och sedan byts det tillbaka till djurskydd igen. Helt perfekt, utomhusarbete i princip hela sommaren, jag ska verkligen INTE klaga, inte ens när det regnar. Shit vad jag har saknat att vara utomhus på sommaren!

Julen förflöt på bästa sätt, massor med god mat, släkt och vänner. Eftersom mamma hade den dåliga planeringen att jobba på julafton firade jag och Markus julafton hos hans föräldrar, perfekt med julfirandet inom gångavstånd. Staffarna var med oxå, varsitt ben i munnen på de så uppförde de sig helt ok. Glada, men helt ok uppförande. Note to self; skaffa aldrig kökssoffa, det är djävulens påfund för hundägare… Iaf om hundarna gärna sitter vid bordet. Inget tjuvande, men otroligt påfrestande för nerverna. Juldagen firade vi ”julafton” hemma hos mamma, med mer julmat. På kvällen var vi ute i Falköping och träffade massor av Markus vänner från skoltiden. Trevligt, trevligt. Annandagen tog vi det lugnt med filmtittande, skogsstrosande och ihoppysslande av lamporna till agilitybanan. Nu så, snart har vi belysning!

Nyårsafton kommer bli lugn och skön, precis vad jag behöver. Cissi och hennes M kommer ut till oss i skogen, vi ska laga god mat, spela spel (?), och njuuuta! Bästa stället för oss, bästa stället för hundarna. Markus vill skicka iväg några raketer, så det ska vi göra, men det är iaf bara dom vi kommer se, och de kontrollerar vi själva. Skönt för Perra.