Oj vad han äter!

När vi började ge Kasper mat enligt BLW hade jag tankar om att det skulle ta tid innan han började äta lite mer och att vi skulle amma länge än. Kasper har nu erbjudits mat i lite drygt en månad, inte riktigt varje måltid eftersom han ibland har sovit eller liknande, men så gott som. Vi började med greppvänliga stavar, ganska stora bitar som han lätt skulle kunna plocka upp och typ suga lite på. Det gick inte alls att göra så eftersom Kasper snabbt stoppade in allt i munnen, hela biten. Fick han då en stor stav av mjuk morot eller leverpastej blev det så klart alldeles för mycket mat i munnen, vilket ofta gjorde att han blev ledsen och bara satt och flyttade maten runt i munnen. Så vi bytte taktik, mindre bitar som var svårare att plocka upp, men blev en lagom munsbit i munnen på bebisen. Dessutom kan han inte få massor med mat framför sig får då trycker han inte allt, och då blir det ju också för mycket mat i munnen. Han lärde sig fort en fingerfärdig teknik där han kunde få in den mindre biten i munnen och helt plötsligt gick det mycket bättre att äta. Sen har vi hållit på så. Kasper har ätit allt möjligt, fisk, kött, rotfrukter, bröd, pasta, gröt, yoghurt, ja, i princip allt som vi äter fast utan extra salt och utan socker. Och jag och Markus har ätit mat ihop med en nöjd bebis sittande i sin stol och pillande med sin egen mat. Outstanding. Att man väljer att mata sin bebis är för mig väldigt svårt att förstå, detta är så mycket mer spännande för bebisen och så mycket enklare för oss.

 

Kasper har ”satt i halsen” två gånger, det vill säga, fått något i halsen som han klökts upp igen ihop med ett lite läskigt läte. Men nu, som sagt efter en dryg månad, har han riktigt bra koll, det som fortfarande kan hända är att han får in för mycket mat i munnen, och eftersom han har lite svårt för att spotta ut mat (han har börjat lära sig, men det ligger inte naturligt för honom) så blir det en ganska långdragen process att få ner maten i magen.


De senaste dagarna har han verkligen ätit mycket, han äter ofta en halv portion havregrynsgröt (vanlig gröt, jag gör 1,5 portion gröt när jag ska äta på morgonen), med paltbröd, katrinplommon, aprikoser, banan eller rivet äpple i. Till lunch äter han det jag äter, igår åt han skinkpaj med creme fraiche och till kvällsmat samma som vi igen då, igår åt vi lax med pasta. Mellan måltiderna får han mellanmål, antingen frukt som han älskar (plommon, banan, rivet eller stekt äpple) eller leverpastej, grötpinnar (jag måste göra en ny sats). Detta att han äter så mycket av det han erbjuds gör så klart också att han ammar mindre än tidigare. Han ammar så klart med jämna mellanrum under hela dagen, men det är verkligen skillnad. 

Perrin pensionär och Kasper 7 månader. 


För två dagar sedan fyllde Kasper 7 månader. Roligt att han blir större, mindre roligt att tiden för min kvarvarande föräldraledighet blir kortare och kortare… Kasper sitter nu, inte hundra stabilt men så pass att det går att sätta ner honom och gå ifrån en liten bit. En milstolpe som känns väldigt skönt att ha nått, många saker blir mycket enklare nu. Kasper är faktiskt ofta nöjd en bra stund om man sätter honom och ger honom något att pyssla med, då sitter han där och grejar och jobbar för sig själv. 

Medan det känns roligt att Kasper växer känns det ledsamt att Perrin i samma tempo blir äldre. Han är nog faktiskt pensionär på heltid nu och även om han är nöjd med det känns det sorgligt att aldrig mer kunna köra agility med min svarta prins. Jag visste det nog redan i somras när vi körde en klass på tävlingen i Rångedala, vårt sista lopp tillsammans. Perrin fick träna en kort kombination för två veckor sedan, efter det vart han rejält halt och har ätit en kur rimadyl för att få ordning på benet igen. Det är hans ligament som spökar, det är jag ganska säker på även utan veterinär. Nu har jag trappat ner rimadylen och håller tummarna för att hältan håller sig borta.  Han var ju med och vandrade i somras utan några hältor eller problem med att orka, så jag hoppas verkligen att han ska hålla för ett aktivt pensionärsliv en god tid framöver. 

Hösten är här!

Och det är kortare tid kvar av min föräldraledighet än vad redan har varit ledig. Så himla märkligt, vart tog tiden vägen? Men jag har njutit av sommaren, nu ska vi njuta av en härlig höst och att ha tid att kunna ta tillvara på dagsljus och den sol som erbjuds. Och att vara ledig och kunna se fram emot julen i lugn och ro, istället för att hetsa med att hinna med allt som ska göras fram tills dess. Men var sak har sin tid, njut av nuet!

Kasper har växt och utvecklats med en rasande fart. Efter 6-månaders passeringen hände verkligen hur mycket som helst! Han kan sitta korta stunder utan stöd, han rullar utan problem både från mage till rygg och tvärtom, han älskar att stå om än korta stunder än så länge. Lekar är roligare än tidigare, och han skrattar massor när vi busar med honom. Men det största är så klart maten! Kasper fick börja äta ganska precis på sin 6-månaders dag eftersom vi introducerar mat enligt blw (vilket är en metod för matintroduktion, inte en diet som vår bvc-sköterska trodde när vi pratade om det…). Och nu efter två-tre veckor med mat är det verkligen roligt! I början var det lite nytt, ovant och läskigt, men nu har Kasper börjat få grepp om hur han ska hantera maten i munnen så nu känns det bättre. Han äter det vi äter, så gott som, vissa saker modifierar vi lite och vissa saker får han inte IMG_7380ännu eftersom vi inte vill utmana ödet med risken att sätta i halsen. Men han äter själv med händerna alternativt får laddade skedar (skedar som vi ”laddat” med det som äts, som han får i handen och sedan får hantera hur han vill). Till en början hamnade en hel del mat på golvet till hundarnas stora glädje, men redan nu kan det gå en hel måltid utan något spill, våran unge älskar helt enkelt mat. Till frukost äter han i princip en halv portion havregrynsgröt, igår kväll åt han en ganska rejäl bit fläskpannkaka och häromdan åt han torsk med pasta. Utöver detta ammar han så klart, det är fortfarande huvudfödan, men i hans tempo finns nog risken(/chansen?) att han väljer bort amningen självmant iaf dagtid längre fram, till förmån för mat. Och på natten ammar han i regel bara 1-2 gånger redan nu, vi får väl se vad som händer med det när han börjar äta ännu mer.

Hundarna njuter av livets lata dagar. Helt ärligt är det så för att jag har i princip ingen lust att träna. Jag ska vara med och träna lite i vår nya fina inomhushall i höst har jag tänkt, då helst utan bebis och med bara en hund, för att se om träningssuget kommer tillbaka, men just nu är det obefintligt. Vi promenerar dagligen längre turer i skogen där jyckarna springer fritt och lever sånt hundliv, och de har frigång på tomten hela dagarna i övrigt, men bortsett från det är det bara lite vallning vi gör. För husbehov. Jag har mest dåligt samvete för att mina agilityhinder står och är oanvända, för hundarnas skull är jag säker på att de är nöjda med den aktivering som erbjuds, även om Taim absolut inte tackar nej till mer. Perrin är pensionär och nöjd med det och Faile har aldrig haft ett stort träningsbehov, hon blir bara lite mindre störig om hon får träna, men detsamma går att uppnå med promenader.

IMG_7368

Bilsemester med 6-månaders bebis

I år ville vi, precis som vi gjort de senaste 6 åren, väldigt gärna lyckas ta oss iväg på semester. Det är liksom avkoppling och ett sätt att helt ladda batterierna. Är Markus hemma har han alltid saker han bara måste göra så helt ledig är han nästan aldrig, utom på semestern. Hur det skulle fungera med en 6-månaders månaders bebis visste vi såklart inte, men allt eftersom under våren bestämde vi oss för att åka. Allt har fungerat bra med Kasper även när vi varit iväg på små saker hemma, så vi trodde att det skulle fungera bra att åka iväg längre med honom. Det jag var mest tveksam till var så klart bilresan, Kasper har haft lite svårt för att sova i bilen, men vi ställde helt enkelt in oss på att vi kunde bli tvungna att ta mycket pauser. 


Vi åkte Trelleborg-Sassnitz och via Berlin ner till Österrike och Dienten am Hochkönig. Där stannade vi i fyra dagar innan vi åkte vidare västerut genom Österrike till Voralbergen och byn Warth. I Warth var vi två dagar innan vi igår påbörjade resan genom västra Tyskland mot Puttgarten till Rödeby och sedan bron över till Sverige. 


Hur har det gått då? Kasper har varit en liten hjälte, det har gått så bra! Vi har anpassat bilåkningen efter hans sovande så klart, då har han kunnat sova ungefär 2 timmar utan problem när vi kört längre sträckor. Därefter har han kunnat vara vaken och underhållas i bilen med leksaker som vi så klart hade med oss en mindre arsenal av. Rastat har vi gjort när det behövs så klart, med längre stopp framför allt så att Kasper fick vila sig från bilen och även bli lite trött igen. Tyskland tar ungefär 8 timmar (+- 1 timme) att klara av om man inte har för bråttom, den sträckan har vi delat upp på två dagar, vilket väl egentligen är den enda skillnaden mot hur vi brukar göra. I vanliga fall sträckkör vi Tyskland om det inte krånglar. Jag har suttit bak hos Kasper och Markus har kört. Utan att få några”oj det skulle jag aldrig!!” kommentarer kan jag även erkänna att Kasper fått amma ett par gånger i bilen, han i babyskyddet och jag fastspänd. Det går, om man vill. På autobahn är det inte alltid lätt att bara stanna till för att amma… 


I Österrike har vi vandrat, ungefär som vi brukar, kanske lite färre dagar, men vi vandrade tre dagar, plus en promenad runt Zeller-sjön. Kasper har då åkt sele, Pognae-selen har blivit välanvänd, minst sagt. Utan den hade det så klart inte gått. En av våra vandringsdagar var det lite varmt, Kasper hade på sig tunna men heltäckande kläder och åkte på Markus rygg. Han sov största delen av vandringen, när han var vaken stannade vi och fikade. Enda problemet var egentligen att både Kasper och Markus blev väldigt svettiga, vi var tvungna att byta kläder på Kasper varje gång vi stannade, men i övrigt gick det jättebra. 


Kasper hel-ammas fortfarande, han blir 6 månader imorgon och vi tänkte nu när vi kommer hem börja erbjuda honom mat enligt blw. Det var planen från början, för att slippa riskera att han fick problem med magen under semestern kändes det som det säkraste sättet. Amningen utomlands har inte varit några problem alls. Jag har ammat där vi varit när Kasper blivit hungrig, på bänkar, café, restauranger eller var det nu varit. Inga arga blickar eller kommentarer alls. Vi har haft halvpension på hotellen bara för att slippa gå ut och leta upp restauranger på kvällarna och det har varit skönt, alla har vetat att vi har en bebis och det har gått bra. Kasper har varit lite gnällig ett par kvällar, men då turades jag och Markus om att äta och att försöka hålla bebisen på humör, det gick bra det med. 


Kasper har varit en bebis som både haft lätt för att somna och även sovit bra på nätterna sen han föddes i princip så nätterna var jag inte orolig för, bara för det blev det så klart lite krångligare än hemma. Hemma har det bara varit att lägga honom i sängen och amma tills han somnade, första natten i Tyskland gick det, men från och med natt nummer två har det inte gått alls, Kasper har ätit och sen bara sparkat och ålat runt. Efter kanske tjugo minuter den där andra kvällen kom jag på vad jag läst att många andra gör, nattar i selen! På med selen och amma bebisen i selen, då somnade han på ett par minuter. Så det har varit lösningen hela resan och det har gått bra, när han somnat har det gått att lägga ner honom och sen har han sovit hela natten med ungefär tre uppvaknanden för att snutta lite. Som hemma. Vi får väl se om detta nya håller i sig eller om vi kan återgå till det gamla när vi kommer hem, det ger sig. 

Sammanfattningen är helt enkelt att vi tycker att det gått bra att resa med bebis, och vi är glada att vi genomförde resan! 



Sociala Kasper

Igår började Markus sin andra ledighet denna sommar, 5 veckor får vi ha honom hemma, såå underbart! Dessutom utvecklas Kasper massor nu och lär sig nya saker och tar in mer och mer, då är det ju jättebra att vi är hemma båda två så han får knyta an lika mycket. Jag har inte så mycket att jämföra med, men om vi jämför med kusinen så är Kasper inte speciellt bunden till varken mig eller Markus ännu. Han är ofta nöjd med andra människor oxå, framför allt Cissi som han har träffat mycket, men även sin mormor och farmor. Även nya människor brukar gå bra för honom att umgås med (bara han är mätt och pigg, då klart), tex satt han i gammelfarmors knä en bra stund när vi var där och kunde bli passad av Kristin när vi gick agilitykurs. Inga probs.  

  
Jag har faktiskt inga problem med att lämna Kasper, absolut inte till Markus, men inte heller så värst med andra människor. Inte vem som helst så klart, men lämnar jag honom så litar jag på att personen klarar det. Och säger till om han blir ledsen, så klart! Dock går han oftast att trösta genom att göra en lägesförändring, alltså lyfta upp honom, gå runt med honom, låta honom stå i knät osv. Då brukar han bli nöjd, det är inte bara bröstet som kan trösta.   

Just nu är han alltså en väldigt social bebis, han delar ut leenden till alla människor, han pratar och låter mycket och tränar massor på nya ljud. Fysiska träningen består framför allt i att stå med hjälp, han rullar över på sida utan problem och kan ligga längre stunder på magen och spana runt sig men är inte superaktiv på det viset. Men det kommer, man kan inte lära sig allt på en gång.   

 De senaste dagarnas hetta har påverkat honom endel, såklart. Han har sovit/vilat mycket dagtid (igår sov han tre timmar i sin cykelkärra på eftermiddagen) och sen har han varit jättepigg på kvällen. Inte konstigt alls, så fungerar väl de flesta när det är varmt ute. Jag har ammat honom lite oftare än han sagt till, för att han ska få i sig tillräckligt med vätska. 

 

Ibland går det dåligt

i helgen debuterade vi på nötvallningstävling! Tyvärr fick vi inte med oss riktigt det jag hade hoppats, vilket var att åtminstone få lite skojig banträning på nya djur. Visst, nya djur, men skojigt var det inte. Varmt som attan (30 grader i skuggan, säkert), mycket saftig klövervall och väldigt lugna djur. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt, men det visade sig att Taim inte kunde få djuren att röra sig och jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa honom. Hade djuren utmanat honom tror jag inte att han hade haft några problem, men de här bara ignorerade honom, det var lite som att han inte var där. I NN-1 som gick först fick han efter mycket om och men djuren fram till mig och kunde genomföra fösningen och påbörja drivningen, men sen var tiden ute. Taim jobbade på bra, rörde sig fint och jämnt bakom djuren, men fick som sagt typ ingen reaktion. Domaren skrev att han var ineffektiv som kommentar, men jag tycker nog faktiskt inte att det var hundens fel, utan mycket djuren. Vi hade dessutom oturen att gå tredje rundan på en flock med djur, vilket gjorde stor skillnad hela dagen, djuren tröttnade väldigt fort i värmen. 

Vi stannade iaf kvar till vpt med tanken att jag skulle hjälpa honom så mycket det behövdes, jag kunde till exempel gått närmre djuren i fösningen och påverkat dom lite. Men efter ytterliggare en fin utgång fick han denna gång dom inte ens att gå mot mig. Inte ens när han ruffade mot dom reagerade de alls. Dom gick bara åt sidan och betade. Taim hade behövt sitta i nosen på dom för att få lite fart på det hela och det ville jag inte (han hade inte orkat det heller vid det laget), så efter kanske fem min bröt jag. Återigen otur med flocken, ett gäng som gått en omgång på morgonen och en vp-runda innan vår (då gick dom typ runt men väldigt, väldigt långsamt). 

I morse provade vi att flytta runt tre kvigor plus en ko med liten kalv som vi har gående här hemma och vilken skillnad. Fint hämt, och en liten fösning där djuren lyssnade på hunden. Han kan, faktiskt. Jag skiter i resultatet egentligen, men det är tråkigt att åka på tävling och inte få visa att min hund faktiskt är en bra vallhund. Det svider mest faktiskt, att domaren tyckte att han var ineffektiv och säkert för dålig på nåt sätt. Jag vill få göra min hund rättvisa, det gick inte alls igår. Vi var anmälda idag också, men med precis samma förutsättningar plus djur som redan gått en dag innan väljer vi att stå över. Jag vill inte få uppgivna blickar från Taim igen i hämtet när han förgäves försöker få djuren att gå men utan resultat… Vi får träna på (någon som har sega nötkreatur som vi kan få träna på?) och komma igen längre fram! 

Skadad sporre och vallningsgenrep!

Bara för att jag när jag klev ut från smådjurskliniken i Falköping i förra veckan efter vaccination av staffarna, tänkte att ”nu var det länge sen vi var hos veterinären för annat än rutingrejer” skadade såklart en hund sig i förrgår. Perrin skulle skrämma bort canadagässen som huserar i våran damm, så han sprang ner från altandäcket och över gräsmattan, vände och kom tillbaka helt hoppandes på tre ben. Jaha. Vad nu? Tur i oturen var att det ”bara” var en sporre som petade rakt ut åt sidan. En sporre känns bra mycket mer överkomligt än vilken annan klo som helst, eller för den delen någon annan del av hunden. Detta hände vid lunch och det fanns så klart inga tider den dagen någonstans, därför bokade mamma upp en tid åt farbrorn till nästföljande dag. Så på kvällen gjorde vi en liten utflykt till Gällstad, jag, Markus, Kasper och Perrin. Passade ju bra eftersom det var ett tag sen vi var där. Farbrorn blev sedan kvar där och så tog mamma med honom till veterinären (jobbet) på onsdagen. Klon togs bort (och övriga klor klipptes när hunden ändå sov, vi kör numera med munkorg på farbrorn vid kloklippning, han hugger liksom inte bara i luften längre…) och ett fint bandage lades på. Nu är det bara att byta bandage, se till att han inte slickar på det och hålla rent, så hoppas vi det läker bra. Då är det bra att vi har en hel hop med skor efter vandringsresorna! Vi har tyvärr även rutin på hantering av skadade klor eftersom Faile drog av en klo på vardera framtass för ett par år sedan… Jag hoppas att denna efterbehandling blir trevligare än Failes. Tack för hjälpen mamma förresten, om jag inte sade det igår!❤

Igår kväll var det näst sista gången på nötvallningskursen. Och genrepet inför vår första tävlingsstart på nöt på lördag! Vi är anmälda till både VP och NN-1 både lördag och söndag, ska bli superspännande!! Kursen gick bra i värmen. Det enda vi inte har tränat på på kursen är hämt, så det gjorde vi nu. Taim går ut bra och har faktiskt, iaf på nötterna, börjat köpa mitt stanna-kommando när han är i balans, så det gick bra. Sedan hade han ingen is i magen vid första upptaget utan busade ut mot djuren när de inte vände så fort som han ville, dåligt. Han brukar orka stå kvar och vända dom, men inte igår. Det måste jag tänka på i helgen, hjälpa honom och stötta honom med stanna och sakta-kommandon så att han inte gör något överilat. Han hugger dom inte så förhoppningsvis ger det bara poängavdrag, men jag vill ju inte att han ska göra så alls. Andra gången gick det bättre, då var jag nästan på honom för mycket istället. En avvägning där, helt enkelt. Båda hämten, ett åt varje håll, gick bra tycker jag. På tävlingen kan jag nog helt enkelt anpassa skicket efter förutsättningarna, vilket håll draget ligger åt och efter hur terrängen ser ut. Jag kommer nog vara lite spänd på lördag, men det som är bra med vallning är att det tar lång tid, nervositeten hinner liksom släppa allt eftersom. Dessutom vet jag ju att jag har en bra och relativt pålitlig hund med mig, om vi bara har förutsättningar och djur på våran sida så ska det kunna gå bra. Roligt ska det bli, i alla fall!