Bilsemester med 6-månaders bebis

I år ville vi, precis som vi gjort de senaste 6 åren, väldigt gärna lyckas ta oss iväg på semester. Det är liksom avkoppling och ett sätt att helt ladda batterierna. Är Markus hemma har han alltid saker han bara måste göra så helt ledig är han nästan aldrig, utom på semestern. Hur det skulle fungera med en 6-månaders månaders bebis visste vi såklart inte, men allt eftersom under våren bestämde vi oss för att åka. Allt har fungerat bra med Kasper även när vi varit iväg på små saker hemma, så vi trodde att det skulle fungera bra att åka iväg längre med honom. Det jag var mest tveksam till var så klart bilresan, Kasper har haft lite svårt för att sova i bilen, men vi ställde helt enkelt in oss på att vi kunde bli tvungna att ta mycket pauser. 


Vi åkte Trelleborg-Sassnitz och via Berlin ner till Österrike och Dienten am Hochkönig. Där stannade vi i fyra dagar innan vi åkte vidare västerut genom Österrike till Voralbergen och byn Warth. I Warth var vi två dagar innan vi igår påbörjade resan genom västra Tyskland mot Puttgarten till Rödeby och sedan bron över till Sverige. 


Hur har det gått då? Kasper har varit en liten hjälte, det har gått så bra! Vi har anpassat bilåkningen efter hans sovande så klart, då har han kunnat sova ungefär 2 timmar utan problem när vi kört längre sträckor. Därefter har han kunnat vara vaken och underhållas i bilen med leksaker som vi så klart hade med oss en mindre arsenal av. Rastat har vi gjort när det behövs så klart, med längre stopp framför allt så att Kasper fick vila sig från bilen och även bli lite trött igen. Tyskland tar ungefär 8 timmar (+- 1 timme) att klara av om man inte har för bråttom, den sträckan har vi delat upp på två dagar, vilket väl egentligen är den enda skillnaden mot hur vi brukar göra. I vanliga fall sträckkör vi Tyskland om det inte krånglar. Jag har suttit bak hos Kasper och Markus har kört. Utan att få några”oj det skulle jag aldrig!!” kommentarer kan jag även erkänna att Kasper fått amma ett par gånger i bilen, han i babyskyddet och jag fastspänd. Det går, om man vill. På autobahn är det inte alltid lätt att bara stanna till för att amma… 


I Österrike har vi vandrat, ungefär som vi brukar, kanske lite färre dagar, men vi vandrade tre dagar, plus en promenad runt Zeller-sjön. Kasper har då åkt sele, Pognae-selen har blivit välanvänd, minst sagt. Utan den hade det så klart inte gått. En av våra vandringsdagar var det lite varmt, Kasper hade på sig tunna men heltäckande kläder och åkte på Markus rygg. Han sov största delen av vandringen, när han var vaken stannade vi och fikade. Enda problemet var egentligen att både Kasper och Markus blev väldigt svettiga, vi var tvungna att byta kläder på Kasper varje gång vi stannade, men i övrigt gick det jättebra. 


Kasper hel-ammas fortfarande, han blir 6 månader imorgon och vi tänkte nu när vi kommer hem börja erbjuda honom mat enligt blw. Det var planen från början, för att slippa riskera att han fick problem med magen under semestern kändes det som det säkraste sättet. Amningen utomlands har inte varit några problem alls. Jag har ammat där vi varit när Kasper blivit hungrig, på bänkar, café, restauranger eller var det nu varit. Inga arga blickar eller kommentarer alls. Vi har haft halvpension på hotellen bara för att slippa gå ut och leta upp restauranger på kvällarna och det har varit skönt, alla har vetat att vi har en bebis och det har gått bra. Kasper har varit lite gnällig ett par kvällar, men då turades jag och Markus om att äta och att försöka hålla bebisen på humör, det gick bra det med. 


Kasper har varit en bebis som både haft lätt för att somna och även sovit bra på nätterna sen han föddes i princip så nätterna var jag inte orolig för, bara för det blev det så klart lite krångligare än hemma. Hemma har det bara varit att lägga honom i sängen och amma tills han somnade, första natten i Tyskland gick det, men från och med natt nummer två har det inte gått alls, Kasper har ätit och sen bara sparkat och ålat runt. Efter kanske tjugo minuter den där andra kvällen kom jag på vad jag läst att många andra gör, nattar i selen! På med selen och amma bebisen i selen, då somnade han på ett par minuter. Så det har varit lösningen hela resan och det har gått bra, när han somnat har det gått att lägga ner honom och sen har han sovit hela natten med ungefär tre uppvaknanden för att snutta lite. Som hemma. Vi får väl se om detta nya håller i sig eller om vi kan återgå till det gamla när vi kommer hem, det ger sig. 

Sammanfattningen är helt enkelt att vi tycker att det gått bra att resa med bebis, och vi är glada att vi genomförde resan! 



Sociala Kasper

Igår började Markus sin andra ledighet denna sommar, 5 veckor får vi ha honom hemma, såå underbart! Dessutom utvecklas Kasper massor nu och lär sig nya saker och tar in mer och mer, då är det ju jättebra att vi är hemma båda två så han får knyta an lika mycket. Jag har inte så mycket att jämföra med, men om vi jämför med kusinen så är Kasper inte speciellt bunden till varken mig eller Markus ännu. Han är ofta nöjd med andra människor oxå, framför allt Cissi som han har träffat mycket, men även sin mormor och farmor. Även nya människor brukar gå bra för honom att umgås med (bara han är mätt och pigg, då klart), tex satt han i gammelfarmors knä en bra stund när vi var där och kunde bli passad av Kristin när vi gick agilitykurs. Inga probs.  

  
Jag har faktiskt inga problem med att lämna Kasper, absolut inte till Markus, men inte heller så värst med andra människor. Inte vem som helst så klart, men lämnar jag honom så litar jag på att personen klarar det. Och säger till om han blir ledsen, så klart! Dock går han oftast att trösta genom att göra en lägesförändring, alltså lyfta upp honom, gå runt med honom, låta honom stå i knät osv. Då brukar han bli nöjd, det är inte bara bröstet som kan trösta.   

Just nu är han alltså en väldigt social bebis, han delar ut leenden till alla människor, han pratar och låter mycket och tränar massor på nya ljud. Fysiska träningen består framför allt i att stå med hjälp, han rullar över på sida utan problem och kan ligga längre stunder på magen och spana runt sig men är inte superaktiv på det viset. Men det kommer, man kan inte lära sig allt på en gång.   

 De senaste dagarnas hetta har påverkat honom endel, såklart. Han har sovit/vilat mycket dagtid (igår sov han tre timmar i sin cykelkärra på eftermiddagen) och sen har han varit jättepigg på kvällen. Inte konstigt alls, så fungerar väl de flesta när det är varmt ute. Jag har ammat honom lite oftare än han sagt till, för att han ska få i sig tillräckligt med vätska. 

 

Ibland går det dåligt

i helgen debuterade vi på nötvallningstävling! Tyvärr fick vi inte med oss riktigt det jag hade hoppats, vilket var att åtminstone få lite skojig banträning på nya djur. Visst, nya djur, men skojigt var det inte. Varmt som attan (30 grader i skuggan, säkert), mycket saftig klövervall och väldigt lugna djur. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt, men det visade sig att Taim inte kunde få djuren att röra sig och jag visste inte vad jag skulle göra för att hjälpa honom. Hade djuren utmanat honom tror jag inte att han hade haft några problem, men de här bara ignorerade honom, det var lite som att han inte var där. I NN-1 som gick först fick han efter mycket om och men djuren fram till mig och kunde genomföra fösningen och påbörja drivningen, men sen var tiden ute. Taim jobbade på bra, rörde sig fint och jämnt bakom djuren, men fick som sagt typ ingen reaktion. Domaren skrev att han var ineffektiv som kommentar, men jag tycker nog faktiskt inte att det var hundens fel, utan mycket djuren. Vi hade dessutom oturen att gå tredje rundan på en flock med djur, vilket gjorde stor skillnad hela dagen, djuren tröttnade väldigt fort i värmen. 

Vi stannade iaf kvar till vpt med tanken att jag skulle hjälpa honom så mycket det behövdes, jag kunde till exempel gått närmre djuren i fösningen och påverkat dom lite. Men efter ytterliggare en fin utgång fick han denna gång dom inte ens att gå mot mig. Inte ens när han ruffade mot dom reagerade de alls. Dom gick bara åt sidan och betade. Taim hade behövt sitta i nosen på dom för att få lite fart på det hela och det ville jag inte (han hade inte orkat det heller vid det laget), så efter kanske fem min bröt jag. Återigen otur med flocken, ett gäng som gått en omgång på morgonen och en vp-runda innan vår (då gick dom typ runt men väldigt, väldigt långsamt). 

I morse provade vi att flytta runt tre kvigor plus en ko med liten kalv som vi har gående här hemma och vilken skillnad. Fint hämt, och en liten fösning där djuren lyssnade på hunden. Han kan, faktiskt. Jag skiter i resultatet egentligen, men det är tråkigt att åka på tävling och inte få visa att min hund faktiskt är en bra vallhund. Det svider mest faktiskt, att domaren tyckte att han var ineffektiv och säkert för dålig på nåt sätt. Jag vill få göra min hund rättvisa, det gick inte alls igår. Vi var anmälda idag också, men med precis samma förutsättningar plus djur som redan gått en dag innan väljer vi att stå över. Jag vill inte få uppgivna blickar från Taim igen i hämtet när han förgäves försöker få djuren att gå men utan resultat… Vi får träna på (någon som har sega nötkreatur som vi kan få träna på?) och komma igen längre fram! 

Skadad sporre och vallningsgenrep!

Bara för att jag när jag klev ut från smådjurskliniken i Falköping i förra veckan efter vaccination av staffarna, tänkte att ”nu var det länge sen vi var hos veterinären för annat än rutingrejer” skadade såklart en hund sig i förrgår. Perrin skulle skrämma bort canadagässen som huserar i våran damm, så han sprang ner från altandäcket och över gräsmattan, vände och kom tillbaka helt hoppandes på tre ben. Jaha. Vad nu? Tur i oturen var att det ”bara” var en sporre som petade rakt ut åt sidan. En sporre känns bra mycket mer överkomligt än vilken annan klo som helst, eller för den delen någon annan del av hunden. Detta hände vid lunch och det fanns så klart inga tider den dagen någonstans, därför bokade mamma upp en tid åt farbrorn till nästföljande dag. Så på kvällen gjorde vi en liten utflykt till Gällstad, jag, Markus, Kasper och Perrin. Passade ju bra eftersom det var ett tag sen vi var där. Farbrorn blev sedan kvar där och så tog mamma med honom till veterinären (jobbet) på onsdagen. Klon togs bort (och övriga klor klipptes när hunden ändå sov, vi kör numera med munkorg på farbrorn vid kloklippning, han hugger liksom inte bara i luften längre…) och ett fint bandage lades på. Nu är det bara att byta bandage, se till att han inte slickar på det och hålla rent, så hoppas vi det läker bra. Då är det bra att vi har en hel hop med skor efter vandringsresorna! Vi har tyvärr även rutin på hantering av skadade klor eftersom Faile drog av en klo på vardera framtass för ett par år sedan… Jag hoppas att denna efterbehandling blir trevligare än Failes. Tack för hjälpen mamma förresten, om jag inte sade det igår!❤

Igår kväll var det näst sista gången på nötvallningskursen. Och genrepet inför vår första tävlingsstart på nöt på lördag! Vi är anmälda till både VP och NN-1 både lördag och söndag, ska bli superspännande!! Kursen gick bra i värmen. Det enda vi inte har tränat på på kursen är hämt, så det gjorde vi nu. Taim går ut bra och har faktiskt, iaf på nötterna, börjat köpa mitt stanna-kommando när han är i balans, så det gick bra. Sedan hade han ingen is i magen vid första upptaget utan busade ut mot djuren när de inte vände så fort som han ville, dåligt. Han brukar orka stå kvar och vända dom, men inte igår. Det måste jag tänka på i helgen, hjälpa honom och stötta honom med stanna och sakta-kommandon så att han inte gör något överilat. Han hugger dom inte så förhoppningsvis ger det bara poängavdrag, men jag vill ju inte att han ska göra så alls. Andra gången gick det bättre, då var jag nästan på honom för mycket istället. En avvägning där, helt enkelt. Båda hämten, ett åt varje håll, gick bra tycker jag. På tävlingen kan jag nog helt enkelt anpassa skicket efter förutsättningarna, vilket håll draget ligger åt och efter hur terrängen ser ut. Jag kommer nog vara lite spänd på lördag, men det som är bra med vallning är att det tar lång tid, nervositeten hinner liksom släppa allt eftersom. Dessutom vet jag ju att jag har en bra och relativt pålitlig hund med mig, om vi bara har förutsättningar och djur på våran sida så ska det kunna gå bra. Roligt ska det bli, i alla fall!

Kasper 5 månader idag! 

Stora killen nu ju! 

Det går verkligen undan i utvecklingen med, det känns som att han lär sig nya saker nästan varje dag. Just nu är han väldigt intresserad av att smaka på saker, allt han går tag i för han till munnen. Igår kunde jag faktiskt inte motstå utan lät honom ta en frukt som jag åt på (en platt nektarin, heter nåt annat), vilken han genast började suga på. Gott sa han! Vi kommer inte börja med mat på riktigt innan semestern (vi åker om tre veckor) men att suga på något som smakar lite bör han väl inte få ont i magen av. Även när han sitter i sin stol vid bordet tar han tag i saker som ligger framför honom, känner på dom och stoppar i munnen. Känns ju lovande! Ett par veckor till så har han övat upp både finger-tekniken och sittstyrkan lite till så det blir lätt för honom att börja utforska lite mat. 😃 

  
Just nu vill han helst av allt stå upp, med stöd självklart. Är han sur kan man alltid låta honom stå så blir han väldigt ofta nöjd. Han har börjat visa lite humör och blir sur när saker inte blir som han vill, om han inte når en leksak till exempel eller om han tappar den. 

Igår sjöng jag imse vimse spindel för honom och då skrattade han åt rörelserna! Tidigare har han inte riktigt brytt sig, men alltså! Så söt! Han är även medveten om och intresserad av hundarna. Ler ofta åt dom och har klappat på Taim. 

Sömnen fortsätter fungera ok. Han har lite svårt att somna i soffan nu de sista dagarna, jag antar att det är ljudet från teven som väcker honom, så igår när han vid 22 var helt klarvaken gick jag upp och lade oss i sängen, satte igång musik för att söva bäbisar på mobilen och sen fick han snutta tills han somna. Tog kanske 30-40 minuter. Sen sov han som vanligt nästan hela natten. Jag tänker att jag borde kunna söva honom så vid 21 ungefär, och sen kunna lämna honom i sängen när han somnat, då borde han sova vidare. Problemet när han sommar i famnen i soffan är ju även så klart att förflytta honom till sängen. Det går ibland men ofta inte, då är det bara att börja om igen vilket ju är lite tråkigt. Vi får experimentera lite helt enkelt. 

   
   

Agilitykurs för Juha Orenius

Helgen spenderades på klubben där jag ochTaim gick kurs för finske Juha Orenius. Det var faktiskt första kursen för Taim i agility och ganska välbehövligt. Tänk om ju bara hade tidoch  lust att träna massor, vilken finfin agilityhund han skulle vara då! Han är fortfarande det, men tröningsbristen syns tydligt framför allt i min timing och i lite smådetaljer i Taims självständighet. Taim kan nog faktiskt, bortsett från småbitarna, mycket av det man tycker han borde kunna. Jag har nog gett honom och mig lite dålig cred för hans grundträning tidigare, men efter helgen känns det som att det inte är den som är problemet. 

Juha tyckte väldigt bra om Taim, hur explosiv han är när han tar fart samtidigt som han kan tvärstanna och svänga runt sin egen kropp på ingen tid alls. Otroligt svängbar är han, vilket så klart är bra, men även ger lite svårigheter för mig. Taim behöver få fokus på att hoppa hindret, när han hoppar kan jag sedan i princip be honom svänga och han kommer landa och svänga hur tight som helst. Vi behöver träna upp bättre självständighet i det, har jag sagt hopp så är det hopp även om jag förbereder för nästa steg i banan. 

Jag behöver även få honom mer självständig på runt och att sedan självständigt hoppa hindret tillbaka. Gäller egentligen alla situationer där han ska hoppa hinder tillbaka mot mig. Det känner jag är en sak som vi enkelt kan träna, ska bara plocka hit ett hopphinder så vi har det stående i trädgården. Han är duktig på kommandon och duktig på att generalisera, lägger jag ner lite tid på träning på ett hinder kommer det där inte vara ett problem mer. 

Grej nr tre är att få Taim att hänga med på att han ska springa i den riktning jag drar iväg, inte bara se att jag springer och dra slutsatsen att han ska springa så fort han kan, fast i den riktning hans nos pekar. Följa matte, ska man göra! 

Jag är jättenöjd med kursen, Juha är en bra instruktör som har gett mig massor med tips på hur vi ska gå vidare! En agilityboost, lite vad vi behövde bredvid all vallning. 

7 år – en evighet som känns som igår

Idag var det 7 år sedan vi sa farväl till pappa. 7 år. Sorg och saknad blir lättare att hantera Pappas begravning 21med tiden, men jag skulle inte vilja påstå att den blir mycket mindre. Den finns där. I bakgrunden mest hela tiden. Blandat med lyckliga minnen och glädje över det vi ändå fick uppleva tillsammans. Och en visshet över att det som skedde kanske inte var det värsta som kunde skett.

I vissa stunder känns pappa så himla nära, som att han verkligen finns kvar. Och känslan av att jag har ett telefonsamtal kvar för att berätta något är ständigt överhängande. Tänk vad annorlunda livet hade kunnat vara. Tänk om saker hade blivit på ett annat sätt. Tänk om.

Älskade pappa, du fattas oss. För all tid.

Andra sidan med Sofia Karlsson 

Pappajo

DSC00106Pappas begravning 8