Day: november 6, 2011

Rättvik

Jag är otroligt nöjd med att vi åkte, även fast frågan ”Varför?” slog mig någon gång under föregående vecka. Men som sagt, väldigt glad att vi åkte! Det var ett bra avslut på säsongen, där jag ändå kände att jag hittade min älskade Perrin igen, och lite känslan av varför jag håller på med hundar överhuvudtaget.

Resultaten uteblev fullständig. Jag har bara lyckats med diskar i helgen, bästa prestationen i våran kvartett stod Cissi och Perrin för, som lyckades med ett lopp med fem fel i mål i sista hoppklassen. Hade de satt det hade det blivit en bra tid, nu blev det halvdan med två fulsnurrar och en vägran. Men fyra sekunder efter vinnaren med de tidskrävande felen så visar Perrin iaf klart och tydligt att det går lika bra att springa med Cissi! Härligt! Jag lånade Lipton i sista agilityklassen och även om vi diskade oss så tror jag att både jag och labben njöt av att springa ihop! Det är alltid uppfriskande att köra med någon annan, jag tror det kan gälla både hund och förare iaf när skillnanen blir så pass liten för hundarna som när jag och Cissi byter. Vi känner varandras hundar nästan lika väl som våra egna, både på och utanför planen.

Min och Perrins prestation då, ihop. Jag ville hitta känslan, hitta tillbaka till min hund igen. Vi har haft en något frostig relation ända sedan grävlingsattacken i förra veckan, Perrin har mer och mer tytt sig till Markus och valt bort mig. Han är husses hund ut i klospetsarna, vilket bara det svider i en mattes hjärta, men att han så tydligt valt Markus på ett sätt han inte brukar har varit ännu jobbigare. Och det bästa sättet för oss att bygga upp våran relation igen är att träna och tävla. Eftersom jag varit vrålförkyld och haft ganska ont i mitt finger har denna träning resulterat i två klicker-pass, vilket inte känns nog, alls. Men efter helgen känns det som att Perrin vet vad han ska ha mig till igen, nämligen agilityn. Det är ju därför han behöver mig! Markus kör ingen agility med honom, Markus tränar inte med honom, där behöver han matte. Sorgligt, men det är faktiskt så jag upplever min hund. Och vår relation. Han har valt Markus först ända sedan vi träffades i princip, han är en ”husse-hund” helt enkelt. Faile väljer mig, Perrin väljer husse. Men efter fyra pass med härlig agility, där Perrin satt alla kontaktfält, alla slalomingångar och varit lika härligt galen och underbar som bara han kan vara så är han ändå mitt ❤ igen, vare sig han vill eller inte.

Här kan ni se Perrins lopp ifrån helgen, både de han körde med mig, och det han körde med Cissi.