Perrins födelsedag

Med jämna mellanrum kommer det över mig att min ögonsten, den vackraste hunden jag någonsin träffat, är borta. Jag kommer aldrig mer ropa på Perrin. Jag kommer aldrig mer krama om honom, hålla hans breda huvud i mina händer, pussa honom på huvudet, mitt emellan öronen, och andas in hans doft. Jag kommer aldrig mer känna tyngden av hans huvud i mitt knä när han gosar. Jag saknar Perrin så det gör ont ibland. Oftast känns det overkligt att han är borta, och jag får ibland påminna mig om att jag inte kommer hitta honom sovande nånstans.

Perrin lämnade oss 4 dagar innan Lukas föddes. Jag väljer att tro att det fanns en mening med det. Att deras själar snuddade vid varandra och att Lukas alltid kommer ha Perrin med sig. Även fast de aldrig fysiskt träffades. På liknande sätt är det med Faile och min pappa. Faile var ett par månader när pappa valde att avsluta sitt liv. En av de absolut sista gångerna jag träffade min pappa var en varm sommarkväll. Jag och Cissi körde ner till gården i Skene. Faile var med, vi grillade och tog en kort promenad med valpen Faile. Detaljerna är inte tydliga för mig längre, men känslan och minnet av den där kvällen finns där. Jag har Faile att tacka i mångt och mycket för att hon, och självklart även Perrin och Ida, hjälpte mig igenom tiden efter pappas död. Men kanske mest Faile för att hon symboliserade framtiden, att livet gick vidare. Lukas födsel ett par dagar efter Perrins död har samma symbolik. Att livet går vidare, fast kanske i en något annorlunda form.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s