Perrin

Provat på nytt – drag med cykel och slalom med bågar.

Igår och idag har vi ägnat oss åt att prova gamla saker i nya uppsättningar.

Igår provade vi drag med cykel, eller som jag fattat det bikejoring om man vill vara lite mer inne (eller har jag fattat fel då…?). I alla fall, hundarna fick dra och jag cyklade, det är huvudkonceptet. Eftersom Perrin blir tokig och vill springa i full fart när vi har försökt cykla med honom tidigare, så var jag inte förvånad över att han tyckte att springa framför cykeln i full fart och dra var en ypperlig ide. Lycklig gammel-staff, jajamen! Till skillnad från när jag joggar med honom så drog han jättebra till och med. Men det var ju inte det minsta oväntat, Perrin blir hetsad av cykeln, en hetsad Perrin drar.
Faile fick faktiskt prova med en kort sträcka när grabbarna triggat igång fröken lite. Faile springer bredvid, lite bakom både när jag joggar med henne och när jag cyklar med henne vid sidan, men det gick faktiskt mycket bättre att få lillfröken att springa framför cykeln och hålla uppe tempot. Lite muntligt peppande och mycket beröm så sprang hon på bra. Faile fick springa kanske 1 km framför cykeln, resten av tiden fick hon springa lös i eget tempo vilket så klart passar henne bäst.
Taim gillar att dra och gillar att springa, men han gillar INTE att ha sele på sig. Detta har blivit lite bättre nu när vi joggat en del och han då alltså har sele på sig, men det är fortfarande inte bra. Han sjunker ihop när jag tar på honom den och sedan försöker han smita undan selen tills han hittar färdriktningen. Så även igår, vilket blir lite frustrerande för mig eftersom han rundade cykeln innan jag hunnit komma upp. Mindre bra eftersom han ju satt fast i selen och koppel som satt fast i mitt midjebälte… Men efter att vi rett ut detta och Taim hamnade på rätt spår gick det bra. Han tyckte det var lite konstigt och drog inte så mycket, men han sprang på bra rakt fram framför cykeln, bredvid Perrin så klart. Totalt fick Taim och Perrin springa kanske 3 km framför cykeln, med en vila mitt på då Faile fick springa.

Dagens aktivitet blev slalom, här hemma. Detta eftersom jag kom hem tidigare från jobbet och passade på att utnyttja det sista dagsljuset. Jag har införskaffat ett eget 12-pinnars slalom med tillhörande bågar, vilket vi invigde. Staffarna fick prova bågar för första gången, Taim fick prova slalom och bågar för första gången och jag provade att träna med bågar för första gången! Överlag är jag mycket nöjd med bågarna, jag tror att Taim kommer få ett riktigt bra slalom med detta och det var riktigt trevlig träning. Det krävs lite ytterligare tillvänjning innan staffarna, ffa Faile, kan träna ingångar i full fart med bågar, men jag tror nog det kommer kunna gå. Det finns en liten kunskapslucka där som jag skulle vilja täppa till. Med Perrin som faktiskt har en hjärna gick det snabbare att förstå att slalom var samma sak även med bågarna, Faile bara springer och skriker, eller skriker och springer, så det är lite svårare att tränga igenom där, men till slut fick vi till ett par lyckade repetitioner. Det vill säga, hon varken hoppade över eller sprang under bågarna… Jag är dock inte säker på att hon fattade att det var ett helt vanligt slalom…
Hamstern är en mycket entusiastisk adept, speciellt när det kommer fram en leksak. Han blir helt till sig och springer jätte, jätte fort. Men när han efter tillräckligt många ”oj” och ”hoppsan” kom fram till att han var tvungen att varva ner och använda tankekapaciteten litegrann gick det med stormsteg framåt! När vi slutade kunde jag skicka honom på fyra pinnar vilka han rusade till, men väl där syntes det att han sänkte tempot något och tänkte till och gick sedan mycket fokuserat slalom. Bra med tempoväxling, för jädrar vad han kommer gå fort när han kan detta! När han kan allt iofs, jisses, farten är inget jag behöver ha några större funderingar kring… Varken farten eller entusiasmen, agility ÄR ROLIGT. Dock lär det inte bli så många mer slalom-pass innan våren kommer, det är för mörkt och snart kommer förhoppningsvis snön. Ja, förhoppningsvis, snön gör att det är lite mindre kolsvart här ute, vilket gör att jag faktiskt längtar lite efter snö.

Annonser

om teve-tittande, syskonhelg och 5,6 kg Taim

I fredags kväll var det snöstorm när jag åkte hem, vilket alltså innebar att vi inte gjorde mycket på kvällen alls. Dock tittade vi på teve. Vi har inte haft några teve-kanaler överhuvudtaget sen nån gång innan sommaren tror jag, eftersom vi aldrig tittar på teve. Vi har så klart en teve, men den används bara för att titta på film. Nu har vi dock fått fiber i vårt hus (!) och med det har vi skaffat bredband, teve och ip-telefoni till ett mycket förmånligt pris i ett år. Därav teve-kanaler igen. Så i fredags tittade vi på teve. What, tänker ni nu. Vad är grejen med det?

Faile och Taim, 11 veckor

Jo, vi kom direkt i lördags fram till att nej, vi ska inte ha några teve-kanaler. Det enda teve-kanaler gör för oss är att vi blir osams. I fredags var det inget bra på teve, därför slötittade vi lite. Markus zappar då en del, medan jag bara bläddrar tills jag hittar något som jag kan med att titta på och låter det vara där. Först delen som inte alls är kompatibel. Andra delen är att vi inte alls vill slötitta på samma saker. Markus tycker bilprogram och program om världens största fartyg är intressant, det tycker inte jag. Jag kan slötitta på mode-program, bak- matlagningsprogram och historiedokumentärer, det tycker inte Markus alls om. Dessutom, hittar man väl något som båda kan med att se på, då avbryts det inte helt intressanta programmet titt som tätt av reklampauser. Markus byter kanal i reklampauser, det gör inte jag…

Taim springer

I lördags hade vi en syskon med respektive-kväll hos Cissi och Marcus i Skillingaryd. Det var första gången Marcus, Daniel och Nina träffade Taim, första gången Taim sov borta sedan han flyttade hem till oss, första gången han var hos Cissi och Marcus och första gången han träffade jämten Freja. Många första, alltså. Men han är en mycket cool valp, och mycket duktig! Han gick in utan några som helst betänkligheter, Freja morrade en del på honom till en början men han var sååå övertydlig och duktig med hur liten han var, så det släppte sen. Han minglade fint med de andra hundarna och hälsade glatt på folk! Duktig kille! Jag försökte hålla noga koll på honom så jag tror inte det hände någon olycka inne, och han hade inga problem med att kissa och bajsa på främmande mark. Han sov gott hela natten i vårt rum i en bädd bredvid Faile. Och igår fick han sin första riktiga lekkompis! Tetley, 2 år, var stormförtjust i att få agera lekfarbror, de lekte toppenfint ihop! Medan Taim gjorde allt detta umgicks vi människor, god mat, god dricka, snacks, Melodifestivalen och sällskapsspel – en mycket lyckad syskon med respektive – kväll!

Faile springerInnan vi åkte hem till Cissi stannade vi till i ridhuset i Vaggeryd för en timmas agilityträning. Taims första träning! Nej, han tränade så klart inte, men han fick vara med och kolla läget.
Vi byggde upp denna banan, fast bytte ut hinder nr 7 mot slalom. Faile var superladdad och skrek som alltid massor och högt, men hon koncentrerade sig oxå! Hon rev inte mycket alls tros att de små benen gick så fort de kunde och hon fick hoppa 40 cm. Slalomingångarna är som sagt, inte bra, jag måste, måste måste träna upp hennes egen-tänk i det. Idag tänker hon typ inte alls, hon bara tar en ingång. Oftast gör hon fel första gången, jag gör om och sen gör hon alltid rätt. Inte bra! Hon måste göra rätt första gången ju, tänka rätt! Där har vi lite att träna på, helt klart. Perrin har ju vilat i 8 månader typ. Nu får det vara bra så igår fick han springa samma bana som Faile, hoppa 40 cm högt, men utan slalom. Håller han inte nu såPerrin springer i snön får han bli pensionär… Ingen hälta idag heller! *peppar, peppar*. Och Taim lär inte bli svårtänd på agility, det var det absolut häftigaste han sett! Så jädra roligt de andra hundarna såg ut att ha! Men, när jag bad om uppmärksamheten kampade han glatt med sin leksak, bredvid banan där Lipton sprang agility. Han är en häftig liten grabb, den där knäppin.

Just nu är han för övrigt mest långa ben med en vikt på 5,6 kg.

Taim 11 veckor

 

kylig by-promenad och agilityträning

Imorgon blir Taim 11 veckor, oj vad tiden går! För att fira detta har han idag haft koppel och halsband på sig för andra gången i sitt liv, ungefär. Och gått på en mikro-promenad, med bara matte som sällskap, i mörkret och kylan i Åsarp. Alltså med koppel och halsband på. Det körde förbi lastbilar, vanliga bilar, gick förbi människor och blåste i diverse skyltar och flaggstolpar, men inga bekymmer sa Taim. Han är väldigt snabb och väldigt alert, men också väldigt lättlärd så det tog inte många klick för kontakt innan han fattade grejen. Om jag går framåt bredvid matte och tittar på henne, då får jag godis. Ja, han gick ju inte fot precis, men det var ju inte meningen heller. Vi stod även stilla utanför affären i Åsarp (där Markus var, vilket var anledningen till utflykten) och då dröjde det inte länge innan han satte sig ner bredvid mig, faktiskt. Redig kille. Tur att han är så stabil, annars hade jag ju behövt träna detta mycket mer aktivt! Nu får det bli så här istället, lite spontant, med ojämna mellanrum.

IMG_1928[1]

Taim ungefär 8,5 vecka

 

IMG_1946[1]

Taim ungefär 10,5 vecka

I bilen på vägen hem tänkte jag att gå i koppel kommer jag ju aldrig kunna lära honom, men samtidigt, jo, det kommer jag nog. Med den här valpen kommer jag vara tvungen att aktivt träna koppelgående, orkar jag inte träna det då är det bara att ha honom lös. Tidigare valpar har ju snarare varit tvungna att gå i koppel regelbundet, vilket kanske gett lite sämre kvalitet i träningen.

Igår hade Perrin och Faile valp-vila, helt utan honom åkte vi iväg till Blidsberg och ridhuset för agilityträning. Otroligt skönt och båda staffarna var mycket glada. Och riktigt, riktigt duktiga! Perrin springer en del, på låg höjd, men ingen slalom, och det verkar gå bra. Ingen hälta i alla fall. Faile får å andra sidan hoppa högt, vilket hon skötte fint i går. Jag behöver verkligen skaffa fram en slalom i år dock, hennes ingångar är så löjligt dåliga att det nästan är pinsamt… Men en väldigt glad Faile var det som sprang så fort hon kunde i ridhus-spånet! Faile fick öven hälsa på en stor Taim, working kelpie-grabben Woody som är 9 månader. Först skulle han tuktas lite, men sedan hade hon nog gärna lekt med honom. När hennes egen lillebror är lite mer lik Woody tror jag Faile kommer vara mycket mer nöjd med honom.

Förra veckan var Taim hemma med husse, denna veckan är han mer prao. För Taim innebär detta att han tillbringar dagarna i traktorn vilket enligt rapporterna går alldeles utmärkt! Bildbevis nedan!

IMG_1954[1]

Årets sista inlägg – Perrin har kört agility!

Ja, det har han! Idag på vår lilla inofficiella tävling fick Perrin springa en tunnelklass. Vem av oss som var gladast över detta är svårt att säga, men Perrin var överlycklig i alla fall! Orken saknades, konditionen är inte vad den har varit hos stor-grisen, men ändå en otroligt glad och taggad Perrin som stod på startlinjen! Han sprang i full karriär i kanske halva loppet, sedan mattades han av massor. Vi kom i mål nollade med nästan samma tid som lill-syrran (som dessutom hade två lopp i benen sen innan) men framför allt med en fantastisk glädje! Åh vad jag hoppas att detta kommer hålla! Om vi kan få köra nåt lopp ibland, och att benet håller för det, då hade vi varit så glada, både jag och Perrin! Nu blir det ingen start på länge igen, men tills dess, när den än blir, ska vi bygga kondition. Och gå på återbesök hos veterinären… Förhoppningsvis håller hon med mig om att han är fit for fight igen. Jag kommer hålla andan på morgonpromenaden i morgon, men så glad som Perrin var idag när han märkte att han skulle få springa, så är det verkligen värt det.

Även Faile fick springa så klart! Vi diskade oss i första loppet eftersom Faile satsade fel på slalomingången, i övrigt bra lopp. Hopploppet däremot satte vi, riktigt bra! Till och med så bra att vi vann! Duktig, duktig lill-gris! I tunneloppet var Faile tapper men lite matt i benen (konditionsträning även där, verkar det som), men vi nollade och hamnade på platsen före brorsan, typ fyra.

En härlig agilitydag hade vi i alla fall i Blidsberg, toppen uppladdning inför morgondagens bilresa till Trysil där vi ska fira in 2014. Och börja på konditionsträning, tänkte jag. Eftersom jag inte gillar att åka utför ska nämligen jag och staffarna ge oss på längdskidspåren i Trysil, det ska bli toppen roligt! Jag är urusel på längdskidor och staffarna ogillar att motionera, kan inte bli annat än succé!

Gott Nytt År på er allihop! Vi ses 2014, nya FRISKA tag håller vi alla tummar för i våran flock!

Semester; Perrins rehab, vittringsträning samt apporteringsträning

Semester. Ja, jag borde skriva om resan, och det ska jag göra, men sen vi kom hem har jag knappt suttit ner och andats alls. Fyra veckor är helt enkelt för kort tid att vara ledig för att man ska ha tid att sitta ner. Nu gör jag det iaf, en kort stund, men det blir inga reflektioner över resan mer än att vi har haft det toppen bra, England är ett riktigt vandringsparadis och allt har varit toppen! Bilder och mer om resan kommer. Senare. När jag inte har semester längre, troligen.

Men sen vi kom hem har vi hunnit med lite hundgrejer som jag hellre vill skriva lite snabbt om just nu.

Perrin har varit på sitt första besök hos sjukgymnasten. Hon kände igenom honom, mätte muskler och gav oss rehab-övningar. Som jag upplevde var alldeles för lätta, men vi ger det en chans en vecka, sen ska vi dit igen så får jag påtala detta. Perrin har ju inte vilat, han är i full fysisk kondition, det enda han inte gjort är att köra agility, på det lär han ändå inte tappa så himla mycket. Jag har inte sett någon tillstymmelse till hälta på grund av skadan under hela vandringssemestern (10 mil på 8 vandringarsdagar, mycket uppför och nedför…) det enda som har varit är att Perrin fick en liten furunkel eller liknande mellan två tår på vänster fram (skadan sitter i höger), vilket gjort att han använt sig mer av höger fram samt vänsterbak (de belastar så, parallellt, tydligen), vilket gjorde att Perrins högerfram (där skadan sitter) samt vänster bak var ungefär 1 cm större i omkrets runt musklerna än den andra parallellen. Happ. Det är med andra ord inte den skadade sidan han behöver träna upp för tillfället.
Perrin fick gå 2*6 minuter i vattentrasken och var döuttråkad redan när vi börjat gå. Som sagt, Perrin är i god fysisk kondition, även om det ju var en ny träningsform så självklart fick han jobba lite de två sista minutrarna, men jag tror kanske inte vattentrasken kommer göra några stora grejer i rehaben. Vi ska traska nästa vecka med, sen får jag se om jag kanske hoppar det tills vi ska på återbesök hos veterinären istället… Det blir dessutom meckigt att få in ett besök i Skövde under veckorna när jag jobbar, och är det inte helt värt det så. Vi får se.
Rehaben vi pysslar med nu är
– balansera på igelkotten från IKEA (Pigge)
, ca 2 min två gånger om dagen. Perrin kan stå i all evighet på den där om jag ber honom.
Balansgång ska vi köra igång med så fort vi får fram lämplig bräda.
– Obegränsat med promenader.
– Massage (som innan, det vill säga typ knappt alls, men han var otroligt fin i musklerna vilket ju är nice. Det har han alltid varit, trots min obefintliga disciplin på att ge hundarna massage).
Frivillig stretching av bakbenen genom att stå med framtassarna mot typ en stol och låta Perrin sträcka sig efter en godis. Jag har inte riktigt fått till det, det enda grisen gör är att försöka hoppa upp på föremålet jag vill placera hans framtassar mot. Ska se om jag kan lösa det.

Lydnadsträning för Ditte! Om det blir så att Perrin inte får köra agility igen, så måste jag ha ett alternativ till träning/tävling, pensionera Perrin helt vid 8 års ålder är inte ett alternativ… Då känns ju lydnad som ett ypperligt alternativ, vi har ju ett andra pris i trean, hur svårt ska det behöva vara ett ta ett första pris och starta eliten? Nej, inte alls, väl? Men då har vi ett problem som vi måste lösa, nämligen vittringen. Jag har inte haft en bra plan och Perrin har inte förstått hur han ska göra. Nu har jag en plan och jag vet hur jag ska gå tillväga för att försöka lägga upp en pedagogisk inlärning av momentet. Och det känns bra! Ytterliggare en sån här dock; vi ska bara fixa till en massa vittringspinnar så kan vi börja sedan (som med balansgången i rehaben… ska bara. )
Lite minnesanteckningar: 
Hög med vitttringspinnar (ovittrade) läggs i korta gräset, vänta tills P tappar intresset för dom. Sätt P och vänta, lägg ut vittringspinne med vittring i långt gräs, greja runt och gör P riktigt intresserad av den pinnen, gå sedan tillbaka och skicka honom så han får leta upp den. Belöna genast när han tar pinnen! Gör svårare genom att flytta den vittrade pinnen närmre högen, bakom högen osv, flytta öven högen med ovittrade pinnar i förhållande till vart P skickas ifrån, framför den vittrade pinnen, nära, skicka från långt håll osv. Skynda långsamt, viktigt att han letar efter den vittrade pinnen.
Nästa steg är att sprida ut de ovittrade pinnarna, de ska fortsatt ligga samlat, men inte så tydligt i hög. Samma svårighetsökning där med att flytta runt ovittrade högen, hunden och vittrade pinnen i förhållande till varandra. Separera pinnarna mer och mer. Tänk på att variera avståndet med vilket hunden skickas! Se till att skapa intresse för den vittrade pinnen så han ignorerar de andra! Tar han en pinne ur den ovittrade högen gå bara dit och ta undan honom och gör om. Backa något i träningen.

Även Faile fick träna lite, här var det jag ville ha hjälp med apporteringen. Jag kan inte få Faile att komma in med saker, spelar ingen roll vad det är, hon vågar inte komma in med de. Vi ska jobba med en hård plast-apport så hon inte kan tugga på apporten, och se till att skapa en positiv känsla kring att vara nära mig med en apport i munnen. Detta genom att erbjuda apporten med ena handen, tar hon den får hon bra och godis från den andra. Övningen sker i rörelse och hon belönas så klart mer och mer för att hon håller längre och längre stunder. Omvänt lockande ska vi jobba med och att ge henne apporten bort från mig så hon får vända tillbaka mot mig för att gå beröm och godis. Jag tror faktiskt det kan gå, och Faile tyckte det var toppenträning! Framför allt eftersom Ditte sa att man måste ha gott godis för att träna lydnad, så Faile fick goa kycklinggodisar, istället för torrfoder…

Sammanlagt var det två riktigt bra timmar i Motala, Ditte har en härlig tanke med lydnadsträning och ger väldigt bra och konkreta tips på hur man ska gå tillväga. Att jag känner mig som en stor fuskare som inte orkar träna så otroligt noggrant som man bör göra för lydnaden, det är ju en annan sak. Som Ditte sa; satsar man bara mot ett lydnadschampionat så kan man ju anse att det räcker med ett visst utförande på momentet. Siktar man längre, det är då man måste börja peta i alla små detaljer.

”Ligamentskada i bogleden höger fram”

Det är ord man inte vill höra. Pålagringar i bog- eller armbågsled är inte mycket bättre, men ligamentskador är med där, bland det man inte vill höra.

Perrin har från veckan innan SM haltat. Lite. Väldigt lite och bara ibland. Oftast inte direkt efter ansträngning utan senare. Jag har haft svårt att se några tydliga mönster för när han haltade, det kändes som att det bara kom. Så där ”poff”. Vi tävlade i helgen eftersom han varit haltfri i mer än en vecka. Ingenting har han visat. Han visade inget i helgen heller. Som jag såg. Men vi hade en veterinärtid inbokad igår, som jag bokade när han haltade senast eftersom jag ville kolla så att det inte var något allvarligt. Så till veterinären med vad jag tyckte var en så gott som hältfri hund. Vi åker alltid till Blå Stjärnan i Borås eller till Djursjukhuset i Jönköping eftersom mamma och Cissi jobbar där, men nu i semestertider fanns inga av de bra veterinärerna på plats där, så jag letade upp en annan. Och hittade en bra ortoped, Marie, på ”Min veterinär” i Skövde. Och en otroligt trevlig liten veterinärklinik, visade det sig! De kan jag varmt rekommendera!

I alla fall. En hältutredning var beställd och det fick vi verkligen! Först kände veterinären igenom Perrin lite översiktligt, sedan gick vi ut på gården så han fick visa upp sina rörelser, i skritt och trav. I skritt haltade Perrin lite på höger fram. Han har även avlastat höger fram, har jag tyckt, när han står still eller sitter. När han hade ont höll han upp tassen ibland när han satt och bara chillade.

Tillbaka inne på undersökningsrummet gick Marie grundligt igenom hela Perrin. Inget ont i höfterna, vilket så klart är toppen när man är åtta år och har D-höfter! Inga problem med ryggen, inga problem med tassarna. Inga problem med vänster fram. Vid höger fram visade Perrin dock ganska tydligt (för att vara staffe-stone-face) att han inte tyckte om att hon plockade. Han ville inte gärna stå still och tittade lite bekymrat på Marie. Vi har trott att han haft ont i karpal-leden (eftersom han inte stödde ordentligt på tassen, bl.a.), men det var i bog-armbågsledpartiet som han markerade. Sedering av grisen och röntgen av armbåge och bog blev beslutet, samt att hon ville klämma lite mer ingående, något hon inte ville göra när han var vaken eftersom det var otrevligt för honom. Röntgen gick bra och visade inga pålagringar någonstans. Det bra beskedet. Däremot markerade även en sovande Perrin när Marie kände mer ingående på bogen på honom, det gjorde ont där.

För att vara säkra på att inte ormbettet i våras orsakat någon inre skada togs ett blodprov (igen), om behandling skulle behövas, sedan väcktes Perrin. Blodprovet visade inga förändringar på några inre organ, vilket också är bra.

Det var undersökningen det, i sin helhet.

Vad innebär det att Perrin har en ligamentskada i bogleden då? Ja, jag vet knappt. Det jag minns är att ligamenten i bogleden är uttänjda, en ganska vanlig sportskada på hund. Borde vara framför allt vanlig hos agilityhundar då det är vridmoment i kombination med hög belastning (typ trampa snett) som gör att skadan uppkommer.

Det innebär även antiinflammatorisk behandling för Perrin, i 20 dagar och rehab i minst 2-3 månader. Har vi tur kommer han sedan hålla för att köra agility igen. Har vi otur kan hoppklassen i Karlstad ha varit sista gången jag fick stå på startlinjen med mina fina, svarta prins. Självklart känns det otroligt tråkigt, jag har gråtit en del över detta redan. Men jag vill inte kasta in handduken redan. Vi ska ge detta en ordentlig chans, rehaben och hålla Perrin i form. Går det att få ordning på så att det håller så går det. Gör det inte det så hoppas jag att han kommer hålla för ett aktivt vardagsliv, och kanske lite mer lydnadsträning. Marie tyckte att man kan köra lite ”agility” fast långsammare och utan tvära kast. Ja, det är klart man kan. Men den som sett Perrin djupt i ögonen och känt hur han verkligen älskar att få dåna iväg i full karriär utan att bry sig om någonting annat i hela världen, den förstår vad jag sörjer mest.

Tänk om Perrin aldrig kommer kunna göra det han älskar mest av allt i hela världen igen? Jag vill inte tänka för mycket på det, men så är det. Det är inte säkert att han kommer bli bra igen.

Tävlingsmässigt är det tristaste så klart att årets mål, att tävla agility i England, blir inställt med stor-grisen. Faile ska såklart få tävla ändå, men inte Perrin. Perrin kan, tyckte Marie, som tur var följa med på resan. Vandra och promenera är aktiviteter som bara är bra för honom, i lämplig terräng. Alper hade inte varit lämplig terräng så det var väl för väl att vi var där förra året…

Nu siktar vi!

Förra onsdagen fick Perrin ok att börja träna igen efter ormbettet. Blodproverna visade ingen påverkan på de inre systemen, så good to go! Första veckan har vi fokuserat på kondition och att komma igång igen. Han har säkert inte tappat så mycket egentligen, men två veckors koppelvila och extremt korta promenader borde ju påverka lite, tycker jag. Så först och främst längre promenader, två joggingturer om 5 km och två cykelturer (6 km i normalt tempo, och en 4 km med ruscher). Och idag körde vi första agilitypasset sedan Tranås! Det gick väl sådär efter en irriterad dag på jobbet, fel-dag-i-månaden och brännässlor på planen (prinsessan Perrin haaaatar brännässlor. Och tistlar. Det är det värsta som finns!). Men vi är igång iaf. Här nedan ser ni ett ännu tydligare tecken på att vi siktar. Visst är de fina, staffarna, i sina nya selar! De sitter som en smäck, jag är toppennöjd! De kommer invigas på SM, därefter ska de såklart även nyttjas flitigt under semestern i England, ffa på International Agility Festival! Om nu Failes ATC no. hinner komma till dess. Perrins har nämligen redan anlänt, honom är det bara att anmäla! Agility, i England. Jag tror knappt det kan bli häftigare.

bra bild 1

Jag och min kära syster har ju även passat på att fylla år, 28 sådana närmare bestämt. En dag som kom och gick utan större märkvärdighet än gratulationerna på facebook. Tack så mycket för de, alla som känner sig träffade! Men dagen innan födelsedagen fick jag min present från Markus; en ny systemkamera! Jag tror inte jag kunde fått en bättre present, så länge som jag har önskat mig en ny kamera! Nu har jag en splitter ny Canon Eos 1100D, även den kommer få komma till sin rätt, så klart under semestern, men fram till dess måste jag ju träna så jag vet hur jag ska bete mig!

Igår släppte vi kossorna i sommarhagen. Duktiga flickor är det som kommer när man ropar, går på vagnen efter lite kraftfoder-övertalning och sedan håller sig lugna hela vägen till Solberga. Vi har tittat till dom både idag på morgonen och när vi åkte hem och det var frid och fröjd i kohagen kan man säga. Båda gångerna låg flocken och sov, dock på olika platser, så de har gjort något annat under dagen iaf.