Uncategorized

Perrin till veterinären, igen

Med den kallare årstiden kommer bekymren med vaskulit som Perrin dras med, det vill säga att han typ förfryser öronkanterna och de senaste åren även svansen. Blå stjärnan i Borås har fått en ny hudveterinär och hon trodde det fanns mer att göra för Perrin i form av medicin, för att ge honom en mer smärtfri vinter. Från nu ska Perrin, efter att han var på undersökning hos hudveterinären i förra veckan, äta Trental. Det ska alltså göra hans vaskulit lättare att hantera. Han ska fortfarande använda mössan, och allra helst nåt typ av svansskydd (tips på det någon? Värmande svansskydd?) men förhoppningsvis kommer smärtan inte lika fort. Han ska även få fiskolja och vitamin E, för att hålla huden och pälsen i bra skick. Vi behöver snart en apotekare, eller sjukskötare för att kunna utfodra Perrin… 😆 vad gör man inte. 😘

 

Annonser

Första vab-dagarna och prat

Denna veckan har vi haft våra första vab-dagar, mindre roligt men det var ju bara en tidsfråga. Kasper är förkyld och har haft ögoninflammation och både jag och Markus har varit sjuka ihop med honom. 

Förutom detta händer det ju massor utvecklingsmässigt nu! Kasper lär sig nya saker hela tiden och snappar nog upp mycket nytt på förskolan! Han lägger pussel, han bygger med duplo, han klotter-ritar. Och framför allt så snackar han, massor! Och han vill verkligen göra sig förstådd. Det är mycket ”denna”, ”den”, ”oj” men det smyger sig hela tiden in nya ord som han lärt sig.  ”Traktor” används massor liksom mamma och pappa, men han säger även hund, Taim, Faile, farmor, mormor, kossa, stjärna bl.a. Häromnatten vaknade han och var ledsen och sa då ”jag gå ner” alltså, han ville gå ner för trappan (vilket han vet att han inte får själv eftersom vi har en livsfarlig trappa). Hans första mening! Häftigt! 


I helgen hade Kasper barnvakt (annan än mormor eller farmor) för första gången. Jag och Markus var på bröllopsfest i Halmstad och Kasper var hos min bror med sambo strax utanför Halmstad. Tyvärr var ju Kasper sjuk redan då, men trots det gick det jättebra! Skulle det krånglat var vi bara 20 min bort så Daniel kunde åka och hämta oss, men det gick som sagt jättebra! Kasper åt, lekte och myste i soffan tills han somnade i Daniels och Ninas säng kl 20. Han vaknade till och var lite ledsen vid 23 men efter lite vatten och mys somnade han om igen och sov gott när vi kom hem vid 1. Trots att han var sjuk alltså. Kasper känner ju Daniel och Nina och kände sig nog trygg där och med dom, så det var väl därför det fungerade så bra, men väldigt skönt att veta att det fungerar. Tänk vad bra det kan funka om Kasper inte är sjuk! Tack för hjälpen! 

Förskola!

Jag hade som ambition att skriva om Kaspers inskolning och första tid på förskolan här i bloggen men det blev av olika anledningar inte av. Nu är han inskolad och har gått heltid ett par veckor, så nu är det väl så dags! 


Markus skolade in Kasper under fem dagar i slutet på augusti, Kasper hade precis blivit 18 månader. Inskolningen var inga problem, Kasper tyckte det var lattjo och Markus kunde lämna honom ett par timmar redan på torsdagen och även på fredagen. Måndagen därefter var det dags för skarpt läge. Markus lämnade hela första veckan för att Kasper skulle få lite rutin på det och det gick ok. Kasper blev lite ledsen när Markus sa hej då och skulle gå men det tog aldrig längre tid än nån min innan var lugn igen och på dagarna är han bara glad! Veckorna som följt sen dess har det varit ungefär likadant, att vi går med in, Kasper blir lite ledsen precis i avskedet men det fungerar bra under dagen. På eftermiddagen blir han glad när vi hämtar honom men han verkar lugn och trygg med fröknarna. 

Men i måndags hände nåt när Markus lämnade! De hade gått in som vanligt, Kasper vill att vi tar av jackan och följer med in men i måndags hade han, på uppmaning av en av pedagogerna, satt sig i hennes knä, tittat i en bok och sedan vinkat och sagt hej då till Markus! Wow, vår trygga lilla kille! ❤️❤️ samma sak imorse! Imorgon ska jag lämna, får se men hoppas att det går lika bra! 

Vilan på förskolan går bra, han somnar och sover 1,5-2 timmar mitt på dagen, han äter som vanligt och har börjat träna sig på att interagera med dom andra barnen. 

Denna veckan är Kaspers sista heltidsvecka på förskolan, från nästa vecka går jag ner till 80% så att jag och Kasper kan vara hemma ihop på fredagar. Mys och väldigt välbehövligt! 

Seniorkontroll

När man känner sig förvirrad när man vaknar på morgonen, men förstår inte riktigt varför. Går upp och inser att jag ser ju! Ett mirakel! Nej, tyvärr, det är bara linserna som sitter i ögonen, jag brukar ta ur dom på natten. Funderar lite och mitt sista minne från gårdagskvällen är att jag gick upp för trappan med en sovande Kasper i famnen. Sen inget. Jag tvärsomnade samtidigt som jag lade ner honom i sängen, utan tandborstning, linsuttagning osv. Bara däckade. Jag var nog ganska trött. Markus påstår att han frågade om jag inte skulle gå ner och göra mig iordning men det har jag inget minne av alls… 

I onsdags hade vi en seniorkontroll inbokad, inte av mig även fast det känns som att det kanske hade behövts snart men av Perrin! Farbrorn fick tillbringa dagen på djursjukhuset i Borås hos mamma medan jag jobbade i Borås och mötte upp dom för veterinär-tiden på eftermiddagen. Blodprov och urinprov analyserades och veterinären kände och kollade igenom hela hunden. Bra hjärta, lite grumlig lins pga ålder, ingen tandsten (det är alltså inte därför han luktar apa i munnen…) bra temp, bra provsvar på blod och urin och ingen smärta i tår. So far so good. Han markerade lite när hon tryckte honom på höfterna och greppade hela handen när hon tryckte på bogarna.. jaha ont där alltså. Inte oväntat med tanke på att han till och från haltar fram och ju har D-höfter. Domen blev att han faktiskt inte är sämre än vad en kanske kan förvänta sig men att han kommer få gå kontinuerligt på smärtlindring så han slipper ha ont. I övrigt kan han leva på som han gjort det sista och hänga med ett tag till. Skönt med ett kvitto på det! 

Perrin 12 år i Mosel-dalen

Perrin 2 år precis i början på sin agilitykarriär!

En härlig agilityhelg! Eller…?

Jag har inte tävlat sen innan sommaren, tror jag. Jag minns knappt, länge sen var det iaf. Vi har haft lite mycket att göra men jag såg ändå fram emot helgen i Tidaholm. Träffa goa agilityvänner, lägga tid på hundarna, ha roligt med hundarna, mysa med Kasper som skulle vara med, rensa huvudet på en massa skit och bara vara. Ja, allt sånt där roligt som en agilitytävling innebär! Vi kom dit, brorsans sambo Nina var med eftersom Daniel var hemma och hjälpte till med bygget, vi tog med oss så mycket packning som möjligt från bilen inkl Kasper och hittade en tältplats och satte upp tältet. Vi var där kvart i åtta kanske, första banvandring åtta. Medan vi gick och satte upp tältet satt Taim och Faile i buren i bilen. Innan banvandring gick vi och hämtade hundarna. Redan på håll såg jag att något var fel, det stod folk vid vår bil och någon satt på marken och höll i Faile. Helvete. De hade smågnabbats i buren. Jag säger smågnabbats för det är det som är, hade de slagits i en bur hade det inte varit småmesyrer som resultat… och ja, det har hänt en gång tidigare men aldrig i buren i bilen på parkeringen. Jag blev ju lite stressad och uppjagad, såklart, Faile hade lite blod ffa runt ena ögat och även i ett öra och jag ville veta att hon var ok och inte behövde veterinärvård. Och dessutom är ju själva grejen att hundarna, MINA hundar, inte kan umgås helt problemfritt med varandra lite stressande att inse. 

Tyvärr var en av dom personer som hade ryckt in och tagit ur Faile ur buren fel person. Det första och i princip enda hon sade till mig, skrek till mig, väldigt upprört och argt, var att hon skulle anmäla mig och att det var för att jag hade två hundar i en bur. Och för att hon sitter på en hög post i en styrelse. I en klubb där jag är medlem och betalar pengar för att vara med. Hon undrade oxå om jag skulle tävla idag, jag antar att hon ville få mig avstängd. Det finns så många fel i allt detta att jag inte vet vart jag ska börja… detta ovanpå att mina hundar precis hade smågnabbats och den ena blödde från sår runt ögat, jag blev så klart ledsen och upprörd. Och orkade inte tänka klart just då. Den otrevliga skrikande personen gick iaf iväg (och stormade in till tävlingsledaren och meddelade mina hundars ras till tävlingsledaren för att de var tvungna att anmäla mig…). Med i detta var en parkeringsvakt som inte alls förstod vad problemet var, han tyckte att personen (vår valda styrelsemedlem!!) betedde sig helt idiotiskt och, självklart, var det tråkigt att hundarna bråkat men i övrigt var han lugn och trevlig. Det händer att hundar blir osams, anmäl mig för det då… 

Mina tankar efter detta då. Jaha. Som jag inledde med, jag har knappt tävlat i år och såg fram emot en trevlig helg. Helgen har varit bra, men detta överskuggade ändå mycket. Det var mitt fel att hundarna flög ihop, jag borde inte satt de i samma bur i tio minuter, men bemötandet från en av oss medlemmar vald person att leda vår förening är helt otroligt. För det första får man visst ha två hundar i samma bur, det beror bara på storleken på buren. För det andra, attacken på en medlem där man oxå basunerar ut att ”jag måste bete mig så här mot dig för jag [sitter på en hög position] i xxxx styrelsen!” gör mig bara matt. Om jag nu hade gjort något fel får du gärna anmäla mig, men inte skrika på mig när mina hundar blöder på parkeringen. Återkom om en liten stund, tack, när jag kunnat konstatera att hundarna mår bra. Och kolla upp fakta och vad och vart du tänker anmäla först med, då. Att ha en grund att stå på är aldrig fel… 

Jag har inte tagit kontakt med människan under helgen, jag orkade inte det, även fast jag kanske borde gjort det. Men hon, som var så upprörd över mina stackars djur har inte kollat hur det gick med dom eller sagt hur hon tänker gå vidare med detta heller. Det är nog ändå det minsta jag hade väntat mig av denna officiella person i denna situationen. Inte för att jag hade velat det, men för att det vore ”the right thing to do”, från hennes sida. Nu har jag väl bara att vänta och se om djurskyddarna hör av sig, alt om hon lyckats hitta på något att anmäla mig till SKK för. Om hon nu listar ut mitt namn för hon hade ju ingen aning om vem jag var… 

Om någon som orkat läsa ända hit undrar hur det gick med hundarna kan jag ju meddela att det gick bra. Faile fick lite sår runt ögat men det var ingen fara, redan igår såg det bra ut. Hon fick även ett sår i ena örat, det gör såklart lite ont, men det var bara i kanten så det kommer läka. Taim klarade sig utan några sår alls. Tävlingsmässigt hade jag lite svårt att fokusera i lördags. Jag var väldigt nära att skita i det och åka hem direkt på morgonen, men stannade kvar och försökte ha roligt med mina hundar. Och prata med trevliga agilitymänniskor. På söndagen hade jag faktiskt roligt med båda hundarna även om resultaten uteblev. 

Working kelpie-mästerskap

Vilken härlig helg! Även om jag bara varit med på ett wkm tidigare är det verkligen en av de riktigt roliga helgerna på året. Och i år gick det inte ens bra resultatmässigt… vi tävlade på nöt i fredags, andra gången i vår karriär och hade inte jag haft så dålig rutin, eller helt enkelt inte tappat fokus i tre sekunder, så hade vi förmodligen haft med oss en riktigt bra placering efter en fin runda! Fint hämt (även fast Taim inte tog mitt stanna), ok fösning på lite sega kor, fint första ben i drivningen och sedan koncentrationsmiss som gjorde att jag var för sen på att räta upp djuren mot andra drivningsgrinden så de missade den. Hade jag haft lite rutin hade jag såklart gått vidare, den grinden var ju missad, men jag var tveksam men tänkte ändå att det var bäst att försöka få djuren genom grinden. Det fick vi till slut och tog oss mot fållan men där tog tiden slut. Taim jobbade oavsett poäng på urfint hela tiden, höll sig och djuren i rörelse och tog mina direktiv på ett fint sätt. Han har blivit en fin och mycket duglig nöt-hund, vilket han ju även visar här hemma gång på gång. 


Igår deltog vi i bonnhundsklassen på får. Så här i efterhand borde jag väl stått över pga för lite träning på får, men Taim är ju alltid schysst mot fåren iaf, det gick bara lite fort… hela vägen, fullt ös eller stopp och en hund som tyckte han kunde väldigt mycket själv. I hanteringsanläggningen som avslutade banan fick jag totalstopp på tackorna som inte var vana vid anläggningen och INTE ville gå frivilligt igenom. Jag har aldrig jobbat i en sån där anläggning och försökte trixa litegrann, men mest väntade jag bara ut tiden… vi kom typ näst sist men är iaf en typ ik-1 rikare. Det är inget vi kommer ge oss på igen inom det närmsta… 

idag har jag sett superfina wk valla och det ger verkligen mersmak. Jag skulle vilja att jag och min hund var lite närmre deras nivå! Så himla häftig sport! Taims både kennelkompisar Amen och Sis vann novis resp mästerskapsklassen tillsammans med uppfödare Maria! 

Semester! 

Jag är inne på min tredje semestervecka av fyra, och uppdatera bloggen hinns inte med… 

Första veckan var vi två dagar i Norrköping hos våra fina vänner som har en dotter som är ungefär tre veckor yngre än Kasper. Vi besökte Kolmården två dagar, riktiga toppendagar! Vi hade med oss vagnen (jag minns inte ens när vi använde den sist innan dess…), men Kasper ville i princip bara gå själv eller bli buren i våran Wompat-sele, men det var ju bra att kunna lägga grejer i vagnen. Det blev två intensiva dagar men vi hann med det allra mesta utan att stressa.  


Väl hemma tog vi grässkörd och jobbade i huset. På lördagen åkte vi på sommarfest hus min bror utanför Halmstad och sedan direkt vidare till Tyskland. Lite hastigt bestämt, men en kort-semester unnade vi oss. Vi åkte till Mosel-dalen och den mysiga byn Cochem. Mest av allt var vi bara lediga och strosade runt, men vi vandrade en dag och besökte Burg Eltz en dag. Kasper fick feber sista natten i Cochem och var sen lagom däckad hela vägen hem i bilen, antagligen pga tänder, han åt dåligt och dreglade massor. Lite synd, men i övrigt gick allt bra. Det är en liten utmaning att gå på restaurang med en 18-månaders men vi redde ut det hyggligt. Vi hade med oss Perrin, dels för att han är otroligt lätt att ha med sig, men även för att han är krångligast att lämna bort till någon annan. Han är lite speciell… 


Och nu har vi fortsatt temat för semestern med att ta mer grässkörd och jobba i huset. Nästa vecka jobbar Markus och jag och Kasper är lediga själva, innan jag börjar jobba och Markus är föräldraledig med Kasper till inskolningen börjar i slutet av augusti.