God fortsättning!

Kvällen innan julafton firade vi med Markus föräldrar och i går var vi hos mamma och Ingemar ihop med mina syskon och familjer (utom Cissi som låg hemma i influensa, väldigt konstigt att fira jul utan världens bästa Cissi) . Kasper och Elin var på finfint humör och både lekte och myste glatt hela dagen och kvällen. Underbart att fira jul med barn i familjen! 

Det lider mot jul!

Och inte många dagar efter krypet har han nu även börjat ställa sig upp mot saker och går själv utmed soffan! 

De flesta dagarna gör vi inte jättemånga knop just nu. Vi går upp, äter frukost i lugn och ro, promenerar en skogssväng med hundarna på förmiddagen, fikar ev, Kasper röjer runt inne, vi äter lunch i lugn och ro och sedan är det dags för eftermiddags aktiviteten om den ska hinnas med innan det mörknar. Skönt att det snart är jul och nyår så att det vänder och går mot ljusare tider igen! Vid fem kommer Markus hem, då käkar vi lite innan vi, eller bara Markus, går ut till korna. Sen har vi ofta en lång kväll inne med bebisbus, lite städning och allmänt pyssel. 

Kryp pågår!

Nu är lugnet slut och vi har fått inse att vissa saker helt enkelt inte kommer vara i fred de kommande månaderna (/åren?). Hundarnas vattenskål, saker i våra låga fönster (typ alla våra fönster går ända från golvet), skor, veden till kaminen osv. Finns nästan obegränsat med saker som en 10-månaders bebis tycker är spännande. Han är fortfarande relativt långsam och det kräver en del jobb för att han ska ta sig från a till B men det går fortare för varje dag. Han har börjar lära sig att ta sig över trösklar, antingen genom att krypa eller genom att hasa över på mage. 

Hundarna sköter det hela med bravur, alla inser att det gäller att gå undan om man vill vara i fred, inga sura miner. Faile är allra bäst, en riktig nanny dog som låter Kasper klappa på och dra lite lätt i henne. Båda de andra har lite för mycket integritet för att stanna kvar när bebisen kommer krypande, än så länge. 

Jag har som ett litet löfte till mig själv, bestämt mig för att komma igång och träna lite. Jag har försökt börja jogga tidigare men då har kroppen sagt nej. Nu är jag dock återhämtad fysiskt och kör på mamma mage-appen där man tränar magmuskler och knipövningar för att stärka bäckenbotten. Efter ett klipp och sedan inflammation i stygnen känns det som att jag behöver gå lite all-in på det där för att känna mig hel igen… jag har även joggat två gånger förra veckan och två gånger denna veckan. Lätta intervaller med Kasper i joggingvagnen och det har känts bra! Idag kändes det så bra att jag klarade att jogga mig igenom alla utom en av vilo-intervallerna, det blev 8 min jogg, 2 min rask gång och sedan 15 min jogg igen och jag kände mig STARK hela vägen. Jag har mål inför våren som jag verkligen ska se till att klara av. Att jag redan har tappat ett par kg gör ju bara saken ännu roligare. 

Pinne, spyor och lösa kor

De senaste dagarna har bjudit på allt mellan himmel och jord. Först ut; årets sista tävling, tre lopp och jag och Taim lyckades nolla igen, ett av dom, agilityklass den här gången. Räckte till en andraplats i klassen och Taims första agilitypinne. I de andra två loppen fick vi skalomproblem. Först fegade jag i agilityklassen så att Taim tappade rytmen och gick fel efter några portar men vi körde vidare och disk. Rappet från sekretariatet var dock att tiden var grym och hade räckt till en vinst i klassen, om inte om hade varit… i hopploppet, som var en mycket trevlig bana, lockade en tunnel rakt fram efter slalom och Taim trillade ur sista porten. En svårighet jag vet att han har problem med, bara att träna på. Men, våra två första pinnar på årets två sista tävlingar känns som ett mycket bra slut på ett helt mål-löst år. Nästa år får jag sätta lite mål och se om vi kan uträtta lite mer. 

​​
Efter tävlingen åkte familjen till Göteborg för årligt besök på Lisebergs julmarknad. I år var det bara vi och min bror med sambo plus två kompisar till dom som kunde möta upp, men det var trevligt oavsett. Det var way för mycket folk på Liseberg bara, gick knappt att gå framåt bitvis. Kasper satt och sov i selen hela promenaden. Efteråt hittade vi bord på O’Learys och fick i oss lite mat innan Kasper var tvungen att gå till hotellet och sova vid tio. 

Natten mellan söndag och måndag väcktes vi av hundarnas skällande. Vi tyckte de var dumma och sa till de att vara tysta och fortsatte sova. Nån timme senare ringde Markus mamma och sa att de hade kor i trädgården… det var så klart kornas tidigare röjning i vår trädgård som våra duktiga hundar försökte uppmärksamma oss på. Vi får nog börja ta doggsen på lite mer allvar… Markus fick iaf ge sig ut vid tre på natten och med hjälp av Taim försöka få in 20 rymlingar tillbaka in i lösdriften. Det gick men det tog 1,5 h ungefär innan alla var tillbaka igen. Det är roligt med djur, för det mesta… som ”tur” var hade de inte brutit sig ut utan Markus måste ha glömt att stänga en grind ordentligt när han skrapade tidigare på kvällen. Tråkigt bara att de förstörde vår julbelysning i träden, åt upp ljungen i krukan, slet upp tallriset och bröt av vårt fina plommonträd vid foten… 

För att fortsätta veckan i ett bra tecken väcktes jag natten mellan måndag och tisdag av att en hund gjorde något som lät som att den kissade, jättehögt, inomhus. Vad f*n…? Flög upp och försökte lokalisera problemet och konstaterade snabbt att problemet var Taim. Ut med honom och Faile pilade med, under tiden fick jag torka två stora spyor och en jätteäcklig diaree pöl… på morgonen hade någon sedan spytt ännu mer, små pölar och detta fortsatte under hela dagen. I två spyor hittade jag grönt nät från talgbollar, vilket måste varit anledningen till spy-partyt. Jag var rätt säker på att Perrin inte spytt men han fick hänga på i svältandet ändå, stackarn. Idag har alla kunnat äta och mår bra igen. Jädra tur att näten kom upp, de är inte riktigt att leka med dom där. 

Livet på rätt håll igen

Vad det har berott på vet jag inte riktigt men den senaste tiden har jag känt mig orkeslös, oengagerad och allmänt tråkig. Små motgångar hat känts som berg och har det kommit flera på en gång har jag nästan velat vända i dörren. 

Men nu har det vänt, hoppas jag! Sedan typ i söndags känner jag mig pigg och glad och mycket mer som mig själv. Vi har promenerat i vintervädret och njutit, jag har njutit av att bara vara hemma med Kasper och se honom utvecklas dag för dag. Failes klo som det nu var tre veckor sedan vi drog bort har varit ett energikrävande orosmoln men nu vågar jag faktiskt se slutet på eländet. Pulpan har torkat till, svullnaden lade sig för ett par dagar sedan och Faile kan nog snart börja promenera som vanligt igen. 

Som ytterligare en rolig grej har Kasper nu ikväll tagit sina första försiktiga krypsteg! Det är lite vingligt och trevande men han är i krypposition och han tar sig framåt! Han har ganska längs suttit ch gungat fram och tillbaka men när han försökt välta över med benen har han bara hamnat platt på mage. Men nu ikväll knäckte han nog nöten i hur man gör med benen! Lite slut på lugnet men också skönt att han kan röra sig, det är ju liksom nästa steg, förändring är roligt! 

Jag ägnar lite tid åt julplanering med. Julklappar, självklart, men även vad vårt bidrag ska bli till årets julbord, juligt godis utan en massa socker till barnen, julklappsrim och diverse funderingar. Kvällen innan julafton blir det julfirande med Markus föräldrar och julafton firar vi i år i Götåkra hos mamma och Ingemar tillsammans med mina syskon med respektive. Kasper kommer få äta julmat och riva i julklappspapper, det tror jag blir populärt. Till nästa år är förhoppningen att vi har kommit iordning i vårt nya stora hus och då kan bjuda in alla dit! DET ser jag verkligen fram emot! 

Där satt den – första pinnen!

Igår åkte jag och Taim iväg på egen utflykt till Skara och agilitytävling, två hoppklasser och en agilityklass. Förhoppningen var så klart att nolla, Taim går otroligt fint på träning (det lilla vi tränar) och har gjort även på tävling (det lilla vi tävlat) bortsett från nåt litet misstag här och där i varje klass. En tråkig vana som jag gärna ville bryta. Tyvärr var både den första hoppklassen och agilityklassen klass 1-banor med obefintliga linjer, vilket är väldigt svårt med en snabb hund. Eftersom jag vill försöka att Taim lyckas fick det bli lite feg handling med bakombyten, men inte ens det hjälpte i den första klassen. Två helt nollade ekipage av 38 säger i detta fallet allt om banan… vi klarade iaf den första fällan och likaså den första linje-svårigheten men sen gick det inte längre. Taim tog naturliga linjen som var fel, hamnade mitt emellan två hopphinder och tog sen ett hinder åt fel håll. Tyvärr, resten av loppet löste vi faktiskt ut och han gjorde en grym slalom! 

I agilityklassen körde jag vidare på att stötta hunden med bakombyten för att ge honom rätt linje, han gjorde tyvärr riktigt dåliga kontaktfält (vissa saker är tydligt mer färskvara än andra, kontaktfält verkar höra dit…), han tog dom men långsamt. Tyvärr rev han ett hinder, i övrigt tog vi oss runt. 

Sista hoppklassen, äntligen en schysst klass 1-bana! Underbart härlig känsla att gå in och köra en bana anpassad efter vart min hund befinner sig i sin utbildning och bara sätta den! Vad roligt det var och fin kändes han oxå, hamstern! Säkert och nice, en nolla och en andra placering och därmed Taims första pinne någonsin! 

Nästa helg är det dags för årets sista tävling, två agilityklasser och en hoppklass i Kinnared. Målet då är att gå in och köra den agilityn jag vill köra med mer tryck och ösa fast noga och tydligt så klart. Förhoppningsvis får vi trevliga klass 1-banor då som passar klass 1-hundar, med naturliga linjer och utan fällor. 

Snart jul!

Hoppla vad tiden springer iväg! Och vilken dålig fantasi jag har som antagligen börjar ungefär varje inlägg med det… men tiden går väldigt fort. 

Vi har tagit oss igenom Kaspers första sjukdomsperiod och nu vågar jag nog säga att den är helt över. Han har haft feber och varit rejält förkyld vilket har lett till en gnällig och grinig bebis som sovit mycket på dagarna men inte kunnat sova på nätterna. Trevligt. Men i natt har han sovit som vanligt igen, jag tror han har vaknat max två gånger, kanske en. Skönt att äntligen känna sig lite utvilad igen! Dagtid har jag även fått tillbaka min goa glada bebis som skrattar och leker mest hela tiden. Just nu jobbar han för fullt på att ta sig framåt men än så länge går det bara bakåt… men det är inte långt borta, till jul borde vi kunna ha en krypande bebis! 

Hundarna njuter av föräldraledigheten, staffarna lite mer än Taim men han ska få lite mer aktivitet snart med två agilitytävlingar innan vi tar ledigt igen. Inga planerade tävlingar alls efter det. Vi får väl se hur det blir nästa år med husrenovering som kommer ta massor med tid, och dessutom är det ju meningen att jag ska börja jobba nån gång under nästa år… från början skulle jag börjat i mars, precis när Kasper blivit 1 år, men det har vi skjutit framåt lite. Jag kommer vara ledig på 100% både mars och april med och sedan jobba 50% under maj och juni. Säkert dåligt för karriären och mycket annat, men jag vill ta tillvara på möjligheten att vara hemma med Kasper, han är bara liten en gång. 

Nu går det undan!

Kasper har varken börjat gå eller krypa än, men oj vad han tränar! Varje dag, så fort han sitter och pysslar med sina saker välter han framåt och funderar på hur han ska göra för att ta sig framåt utan att stå på näsan. Han har inte kommit på det än, men snart kanske! Alternativet, när jag leker med honom är att han tar tag och vill få hjälp upp i stående ställning. Sedan går han försiktigt och stapplande antingen genom att hålla i mina händer eller i gåvagnen. Jag tycker krypandet är mycket mer tilltalande, lägre fallhöjd och det känns som att det vore lättare för honom att lösa snart, men Kasper gör mer framsteg i gåendet än krypandet, så vi får väl se. 

Förkylningen har blivit bättre men han är fortfarande snorig. Och han dreglar som aldrig förr. Om det beror på att han har lite svårt att andas genom näsan eller på nya tänder har jag ingen aning, men tröjorna blir blöta fort. 

Badhus-utflykt och sjukstuga

I lördags var vi på utflykt, jag, Markus och Kasper. Vi åkte till Jönköping där i mötte upp Cissi och Elin och besökte badhuset. Kasper har ju gått på babysim och trivs i vatten, så det kändes helt görbart. Markus tog hand om Kasper i omklädningsrummet och det gick bra. Skönt att det fungerar så bra för de att vara bara de två även i nya och för Kasper tröttande miljöer. Och skönt för mig att kunna bry mig bara om mig själv, och assistera Cissi lite med Elin när det behövdes. Kasper tyckte det absolut roligaste i badhuset var att sitta på grunt vatten och plaska, så det fick han så klart göra mest. Han tyckte såklart det var roligt att titta på Elin och alla andra runt omkring oxå, ska bli jätteroligt till våren när han kan härja runt ihop med Elin! 

Efter badet åkte vi en sväng till A6 hela gänget och käkade lunch och kollade runt lite innan vi åkte hemåt igen. En väldigt trevlig utflyktsdag! 

Efter detta har vi ägnat oss åt mest ingenting, förutom att kurera förkylning och ta Faile till veterinären… Kasper hade sin första riktiga sjukdag igår med lite feber, som mest mätte vi 38,5 grad så det var inte så farligt men han var såklart gnällig och ynklig. Natten till måndag sov han uruselt pga snor, som tur var dov han bättre inatt efter alvedon och snorsug, och idag verkar han mycket piggare. Fortfarande snorig men ingen feber. 

Och som lite extra grädde på moset har Faile gjort sönder en klo… vi fick en tid kl 9 igår morse som vi hetsade in till så nu är klon borta. Vi ser alltså fram emot typ två veckor med bandage, skydd för bandaget och koppelpromenader. Om jag någon gång köper en staff igen ska den iaf inte vara paid med svart-vita klor…

Agility; KM och DM och träning

Vi har visst hunnit med att tävla lite. Förra helgen var det västras DM och i helgen hade vi KM. Båda tävlingarna i fina inomhushallar, vi blir nog lite bortskämda, ridhus känns ju nästan otänkbart jobbigt och kallt…

Både Kasper och Elin var med på lördagen förra helgen eftersom både Cissi och jag tävlade, med Tetley, Faile och Taim, så vi hjälptes åt. Ännu bättre blev det när mamma kom oxå och hjälpte till och umgicks. Kasper är väldigt snäll att ha med sig, är han inte trött eller hungrig är han oftast nöjd och han bryr sig inte heller nämnvärt om det är jag eller någon annan som håller honom sällskap. Eller om han får sitta själv en stund, även det brukar få bra. Men det blir ju inte samma sak att tävla med småbarn, så är det bara. Fokus ligger lite nån annanstans och det är svårt att gå in och vara hundra procent med hunden och på banan. Vi fick inte med oss några resultat hem, även om alla hundarna gjorde fina saker. Hade det inte varit för den där fokus-biten tror jag nog att Taim utan större problem hade kunnat börja plocka pinnar nu, men vi får ta de till våren istället, helt enkelt.

På söndagen åkte jag själv till DM. Markus omplanerade lite så att han kunde ta Kasper och jag åkte till Vårgårda och körde bara lag-loppet och det första individuella. Faile vann ju förra året, men den chansen var alltså borta redan när vi startade eftersom jag var tvungen att åka hem. I lagloppet tappade jag bort banan lite, och råkade skicka Faile på ett extra hopphinder. Woops. Annars gick hon jättefint och banan passade henne bra. I det individuella agilityloppet tror jag vi fick något hopp på kontaktfält, men vi fick även där med oss ett extra hinder precis i slutet på banan och alltså en disk. Taims lopp minns jag inte riktigt nu, men jag vet att båda två kändes väldigt fina, han trycker på bra och har börjat släppa fint på hinder samtidigt som han inte längre springer förbi som han gjorde ett tag. Jo, i det ind ag loppet tror jag han missade slalomingången. Där har vi fortfarande lite självförtroende-problem hos hunden, han är väldigt duktig på slalom, men han vågar inte satsa på att han kan. Tvekar han så blir det ofta fel eftersom han då går in andra eller tredje porten. Det behöver vi träna på!

På KM hade Anna Käll gjort två jättetrevliga, flytiga banor, om föraren glömmer att ropa på hunden spelar det ingen roll hur flytiga banorna är, det blir fel ändå… Precis det hände i hopploppet med Faile, alltså en disk. Taim däremot fegkörde jag ordenligt, med flera bakombyten plus ett besök i en ihopställd tunnel (”Hallå, det går inte att springa genom den här!!”), men det räckte iaf till en vinst i hoppklassen och vi fick starta sist i agilityloppet. Agilityloppet gjorde Faile fint, vi fick garanterat ett par kontakfältsfel eftersom hon gick som på räls och då har hon inte tid att trampa på några kontaktfält inte, men annars fungerade banan bra. När det var Taims tur hade Kasper gett upp och kastat in handduken och ville inte alls sitta stilla och vara lugn och snäll. Men som tur var tog en snäll klubbkompis (tack Lisa!) tag i saken och gav honom en leksak och underhöll medan vi skulle köra. Men med den uppladdningen var jag lite ur fas, vilket också visade sig eftersom jag i vanliga fall absolut inte använder ”hit” som ett kommando till Taim. Nu gjorde jag dock det när han skulle svänga vilket inte gav någon effekt alls utan Taim hoppade glatt ett hinder extra. Surt, i övrigt gick loppet fint! Han satte en otroligt snygg gunga och gick med bra tryck.

Efter detta har vi även hunnit med ett träningspass i Kinnared tillsammans med Edith och Marianne. Jättebra träning! Vi byggde upp och körde en ag 3 small bana av Cissi från Jönköping nu i höstas. Väldigt nyttig träning med bra svängar där både vi och hundarna fick jobba ordentligt för att klara det. Jag fick tillfälle att påminna Faile om kontaktfälten i hallen inför tävlingen på lördag (hon kan om hon tycker att hon hinner) och vi fick även kört ihop oss lite på en svårare bana. Även Taim tränade och med lite regelbunden träning så blir han farlig, min fina fina knäppie! Jag fick köra ett varv med Ediths staff Tiara oxå, vilken häftig hund! Hon är betydligt mer svängbar än Faile och springer mer likt Perrin när han var yngre, med ett jädra tryck när man ber henne dra iväg. Häftigt! Och snygg är hon oxå! Får jag sug efter en ren agilityhund igen så vet jag ju iaf vad det blir för något, att köra agility med den kraften och intensiteten som det finns i en staff, det är nåt speciellt.